Längst hennes kinder rann tårar av besvikelse, skulld, skam och hat. Hon slöt sina ögon och kände hur vinden tog tag i hennes vackra hår. Solnedgången färgade himlen kärleksröd och himlen viskade hennes namn. Uppe på berget där hon stod va allt fridfullt och vackert. I hela hennes liv hade hon bara önskat sig en enda sak. Att få vara lycklig. Men oavsätt vad hon gjorde och försökte med så kände hon en konstant misslycka. I hennes ögon såg man sorgen och sveket hon gav sig själv. Hon tittade ut över berget och tog sitt beslut. Hon tog sitt sista kliv på denna jord och begav sig bort. Detta va första gången hon va lycklig. Hon kunde äntligen känna frid, lugn och kärlek.

Tillägnat alla föräldrar som förlorat sina döttrar i självmord.