Odjurets blick brände i min näthinna
Kalla kårar löpte längs med ryggraden
Helt paralyserad vände jag mig om och gick
framåt, med fötter som inte bar mig

Odjurets gula, hatiska ögon borrade
sig fast i min nacke
Med hjärtat i halsgropen vände jag
mig om

Det som kändes som sekunder blev
till en evighet
När jag till slut kom till punkten
då jag såg besten i ögonen
Nu stod jag öga mot öga med
min värsta fiende

Hjärtat stannade till, började sakta
känna att luften tog slut
Som om någon hade ett fast
grepp om min strupe

Hatet växte sig starkare och
starkare
Som ett korthus som ramlat omkull,
vek sig mina ben

Nu låg jag där förnedrad vid odjurets
fötter
Med en sista kraftansträngning så
fick jag fram ett leende

Odjuret hade besegrat mig, men vad
han inte visste var att han också
hade befriat mig
Befriat mig från alla demoner som
plågat mig så

Blundade och lade ödets makt i
odjurets händer
Smärtan var obeskrivlig när
han äntligen avslutade mitt
lidande

Blodet, mitt blod, flöt sakta förbi
mig
Såg ljuset välkomna mig med
en sådan kraft
Tog en sista suck och blundade
för att aldrig mer vakna igen

Vaknade efter, vad som kändes
som en evighet, upp ur
min dröm
Insåg att livet är så skört
och sårbart att man
ska vara rädd
om den tid man har
på jorden