Han återhämtade andan. Det var ett tufft jobb. Gycklarmössan kändes varm och kläderna klibbade mot kroppen. Ändå hade han tur som var hovnarr, han hade sitt dagliga bröd säkrat. Under en svag stund hade kungligt majestät gett honom kvittensrätt, vilket innebar att han kunde hämta ut vin och annat. Det var säkert den största skandalen sedan Karin Månsdotter som frilla fått samma förmån.

Slottet var ruggigt. Hans kungliga majestät var ändå sällan hemma. Allt som oftast var det krig och kungen låg ute i fält. Slottet tre kronor hade byggts om ett flertal gånger. Det var ett ståtligt slott det var han tvungen att medge. Han hörde röster eka mellan väggarna i korridoren och stannade upp. Två hovdamer mötte honom. Skratt kunde få folk att prata, och ingen trodde att han, hovnarr skulle kunna lägga ihop ett och ett, därför tystnade ingen i hans närvaro. Ibland hade han till och med jonglerat mitt framför ögonen på de som pratade. Det var väldigt lite som han inte kände till. Ibland kunde han till och med så små frön hos de som hade möjligheten att låta fröet gro och växa till en ståtlig blomma. Tyget i klänningarna såg tjockt ut, det var mörka nyanser och djupa urringningar vid handlederna bar de vist spets. "Kvinnorna" tänkte han för sig själv.

Man var tvungen att göra sig själv användbar. Det hade han tidigt lärt sig. Redan som liten hade han berättat historier, och skämtat med folk. Men i på kvällarna hade han suttit hos en av borgarna där han var dräng och spelat på köpmannens luta. Hovnarrens skor var som dynor och de skyddade inte mot kylan i golven. Han skyndade sig till sitt rum. Väl inne satte han sig vid sitt skrivbord. Han kunde något så märkvärdigt som skriva. Men det visade han inte för någon. Det var ett maktmedel som kunde vara bra att ha. 1676 och 1677 hade han gjort sig förtjänt av titeln hovnarr då han varit med i kungens följe vid hans krig. Folk behövde skratta åt eländet ute på slagfältet för att orka. Livet hade fört honom till Stockholm och slottet Tre kronor.

Det knackade på dörren och han öppnade. Det var drottningens kammarjungfru, en mager liten kvinna som inte var längre än 150 centimeter.. Han visste redan från början vad hon ville. Snart skulle han få veta om hon sprang sin husmors ärenden eller sina egna. Han gick före kammarjungfrun in i rummet. Hon stängde dörren efter sig. Han såg manande på henne. "Min kära matmor, vår älskade dronning har fått känslor" kammarjungfrun drog på orden. Han såg skeptiskt på kammarjungfrun. "Fått känslor?" upprepade han trött. "Den Danska tokan" tänkte han för sig själv. "Prinsessan har nu blivit ett år och lite mer än så och är vid god hälsa. Matmor vill veta hur det kommer att gå, du kunde ju se att hon skulle överleva det första levnadsåret. Hon vill veta mer om sin familjs framtid och speciellt den lilla prinsessan, vad har framtiden i sitt sköte?"

Narren hade ofta förbannat sin gåva att kunna spå. "Du har ju den där korten, de där magiska" han såg uppgivet på kammarjungfrun. "Tarotkort, används i sydeuropa" förklarade han. Trött tog han fram sin lek som han hade köpt för dyra pengar av en köpman som kommit från Tyskland något år tidigare. Narren tog fram korten. "Det är trolldom" sa kammarjungfrun lite skrämt. Narren gav henne en ilsken blick. "Vill du ha hjälp?" kammarjungfrun tystnade och nickade. Hon satte sig ner mitt emot honom. Han såg manade på henne och hon grävde fram ett par mynt. Under tystnad blandade han korten och bad henne plocka ut tio kort. Snabbt placeradde han ut dem i en stjärna och andaktsfullt vända han det ena kortet efter det andra.

"Familjen kommer att skakas av kaos, det kommer vara en rörig tid, dynastin kommer röna stora framgångar och tunga motgångar. En epok föds med prinsessans farfar, och en epok dör med prinsessan, en era faller och en ny kommer att komma. Båda lika tumultartade, det förflutna möter framtid. I det förflutna ligger bråk inom familjen, Kung Erik och hans bröders öden ekar fortfarande i detta slotts väggar. Prins karl precis som den kommande erans motsvarighet till prins karl kommer gå Eriks öde till möte men på ett annat sätt." Kammarjungfrun såg förskräckt ut.

"Kung Erik giftmördades i fångenskap av sina bröder." Narren spände ögonen i henne. "kung Erik mördades för visso i fångenskap, men han giftmördades inte. Han slogs ihjäl med påkar och sparkar, för att sedan skjutas. " Narren  lugnade sig. Kammarjungfrun drack ordentligt av vinet som för att hämta kraft. Det såg ut som om hon frös, men det var säkert rysningar av obehag som han skymtat hos kammarjungfrun. Narren lade upp ett par nya kort. "Prins karl kommer inte fängslas, inte heller den andra epokens storhet. Då det gäller den andra epokens ledare som möter ett liknande öde som Erik och Karl får jag hela tiden upp treor. Tre bägare, tre mynt. Det är något med den tredje. Kanske för att det är en tredje epok, eller för att han är den tredje kungen att gå ett liknande öde till mötes."

Kammarjungfrun såg rådvilsen ut. Narren gav henne lite vin. "vad drabbar karl?" narren såg bistert på henne. Vad skulle han säga? Han såg hur karl skulle gå ett mörkt öde till mötes. "Det vilar ett dunkelt mysterium kring hans bortgång, och misstankarna ligger likt en dimma runt hans grav. Någon känner skuld, någon bär skuld och fiendens folk skålar. Mannen med trean bär förklädnad. Han bär mask, han spelar en roll. Det är en teater i flera akter och det slutar i tragedi. I slutscenen bragds han om livet. De andra skådespelarna samlar sig runt honom på scenen och ser honom utkämpa en dödskamp. De sörjande bär blod på sin hand" kammarjungfrun såg matt ut. "Men det sista är ju en annan epok, hur går det för prinsessan?" envisades kammarjungfrun. "Jag kan bara säga vad jag ser" ursäktade narren sig. "Jag ser ingen prinsessa, jag ser en dronning. Den andra. Och precis som den första träder hon ner från tronen. Hon och hennes efterträdare blir de sista regenterna i denna era."

Kammarjungfrun kände sig lite lugnare. "Så prinsessan kommer bli dronning, men hur ska hon kunna bli det? Karl, prins Karl kommer ju ärva kronan.." i samma sekund som hon sagt det mindes hon narrens ord. "men om karl inte längre kan verka..." "Eller om karl sätts ur spel så måste någon annan ta över tronen" fyllde narren i. "nej inte prinsessan" snyftade kammarjungfrun. "nej inte det lilla flickebarnet." kammarjungfrun brast ut i gråt. Narren reste sig upp och tröstade henne. Han lade sin arm kring kammarjungfrun som snyftade ihärdigt. "inte tror jag det är prinsessan, inte den rara flickan" ljög narren. "Men det är någon som prinsessan känner. Det finns en förrädare." Kammarjungfrun lyfte sin blick. "Men karl då får han inga barn?" Narren skakade på huvudet.

Amandas lägenhet på slottet var betydligt finare än hans. Hon satt vid den öppna elden med en mantel runt sina axlar. Han klev in utan att säga ett ord. Han hoppades verkligen att puder och smink hade försvunnit från hans ansikte. Amanda mötte honom och han kysste hennes hand. Hon log mjukt mot honom. Amanda var en av de få som visste att han kunde skriva. Mitt i rummet stod ett träkar. Hon kysste honom länge och han slappnade av i hennes famn. Det var precis vad han behövde.

"Det här är galenskap" sa hon ömt. Han såg på henne. Han kände en oro. Han visste att det här var galet, men han ville inte vara utan henne. Tanken på att de skulle kunna gifta sig var horribel. Amanda hade ett varmt ansikte och kolsvarta lockar som föll ner i hennes ansikte. Hennes barm var fyllig och höfterna var runda. Hon tog av sig sin särk och stod där i lågorna naken framför honom. Han svalde ansträngt. "Gud kan aldrig vara en man, bara en kvinna kan skapa något så gudomligt vackert som du." Hon skrattade till. "Du fruktar inte ens gud... du är så galen." Hon sjönk ner i träkaret. Han visste inte vad han skulle göra. Han fick syn på en stol och satte sig där med sin luta.

Tankspritt började han spela på lutan. Han såg på Amanda som sträckte ut sig i det stora träkaret. Han kunde sitta och se på henne i evigheter. Vattendroppar rann sakta nerför hennes nakna rygg. Hon hade en keramikkruka som hon sänkte ner i vattnet och då krukan var fylld så lyfte hon den över sin kropp och lätt vattnet flöda över sin kropp. "I din närvaro blir jag en narr. Först då är jag narr. För jag drömmer om dig. Drömma och längta efter dig Amanda är dårskap för en gycklare som mig. En kvinna så fulländad som du." Amanda vände sig inte om. "nog är du en narr, du är en dåre, och jag med för den delen. Det är inte första gången för någon av oss. Men då det är du och jag är det dårskap. Vi kan hängas för det här. Herrarna i rådet skulle benådas, och jag med dem. Men du och jag skulle aldrig få någon nåd. Vi skulle förvisas." "Lönskaläge" sa han eftertänksamt. Amanda svarade inte.

Det var mot bättre vetande. Graviditet skulle innebära problem. Inte nödvändigtvis en katastrof, men dock problem. Hon skulle få gå till herren i rådet och berätta att hon väntade hans barn. Med tur skulle han dessutom ignorera amanda i fortsättningen. Då skulle barnet få samma behandling som de flesta frillobarnen. En utbildning och en fin tjänst vore inte helt otänkbart. Det var inte lika självklart under denna konungs tid, han som stramat åt lagar och var en djupt troende man. Under Eriks tid hade det varit en självklarhet. Rörde man sig i de kretsarna så var graviditet och bastarder vardagsmat, det hade varit värre om hon varit piga i utkanten av Uppland. Då hade inget kunnat rädda henne eller barnet. Då hade dödstraffet inte varit otänkbart om hon inte kunde gifta sig med barnets fader eller göra sig av med fostret. Men nu var amanda ingen piga i Uppland utan frilla och då såg möjligheterna betydligt ljusare ut. Men bra vore det inte.

Vinden ven runt slottets murar. Genom fönstret kunde man se tornet med tre kronor högst upp i toppen. Han såg på kronorna mot skyn. Han reste sig upp och gick runt i rummet. Han tog en pipa och stoppade den med tobak. Njutningsfullt drog han i sig tobbaksröken. Nu kunde han se på Amanda framifrån. Hennes bröstvårtor rörde sig vid vattenytan. Det såg ut som hennes fylliga bröst flöt i vattnet. Han klädde av sig framför hennes ögon. Hon såg på honom, utan att slita blicken från hans kropp rörde hon med händerna i det stora karet. Naken klev han ner i vattnet hos henne. Storkyrkan ett stenkast bort, krogarna och horhusen lika nära och där möttes de båda världarna i slottet tre kronor, en djupt religiös  kung, och ett hov fyllt med synd och hor. Stockholm var en liten stad.

Narren såg tornet tre kronor bakom Amanda. Han funderade på vad tornet i hans läggning innebar egentligen. Varför hade det dykt upp flera gånger under kvällen. Han hade en känsla av att det var mer talande än vad han önskade. Det passade inte in i sitt sammanhang då han lade stjärnan. Amanda började smeka hans axlar. Han vände sig om och hon kröp upp bakom hans rygg. Ett torn som föll ner i lågorna. Ett kaos på marken kring det fallande tornet. Han hade frågat korten då kammarjungfrun gått, men han hade bara fått fram kaos och förödelse. Konflikt och bistra tider. Det var en dödskamp. Ändå kunde han inte sluta att tänka på läggningen.

Narren kände amandas händer smeka honom. Hon visste att han grubblade. Varsamt kysste hon hans skuldror. Hon lät honom vara i grubblandet. Dödskamp i sista akten. Vad var det med detta rike? En sån blodig historia, så många krig och vart hade det fört nationen? Ibland var det som om gudarna inte ville att landet skulle finnas utan vara en provins i Europa. En landsände men inte ett land. Kanske vilade det en förbannelse över kammarunionen eller snarare upplösningen av den. en kraft som åter ville föra Sverige in i en union trots att kungarna kämpade för att förhindra det. De riskerade allt för att inte så skulle bli fallet. Kungens far hade slagits för det, kungen hade släktband med Gustav Vasa, och redan då hade kampen styrt släkten. När skulle kampen ta slut? Och skulle nationen förbli fri från unionsband? Skulle Sverige bli en landsände i en union en vacker dag?

"Om jag skulle vänta ditt barn skulle alla anta att det var en av herrarna i rådet. De skulle misstänka att det var kungens eller Magnus Gabriels. Helt ogrundat, men ändå. Men det barn skulle ha bättre möjligheter här i livet än du. Barnet skulle kanske skickas bort till någon rik jordägare, kanske skickas till kloster, men lika troligt skulle det få stanna hos mig på tre kronor. Då skulle barnet vara hos oss min älskade." Narren ryckte till. Vad var det kvinnan sa?

Amanda gav honom en lugnande blick. "Det var inte siande, det var en plan b, en tanke." Amanda kysste honom och reste sig ur badet. Trånande sträckte han upp sina armar mot henne. Fingrarna röde vid underkanten av hennes bröst. Han ställde sig upp och följde efter henne ut ur badet. Han tog tygstycket och började att torka hennes nakna kropp. Utan att säga ett ord så kramade han henne. De hade umgåtts under tre år. Sedan kungen kuvat rådet och spelat ut ständerna hade rådets herrar inte varit lika frekventa i sin arbetsuppgift. De var dockor i en dockteater där kungen gav dem liv och röst. Och vad var han och Amanda?

Hans händer smekte hennes överarmar. Hon tog ett steg närmare honom. Hans styvnad rörde vid hennes mage. Vad var de? Älskande? Byggde de ett liv utifrån de förutsättningar som livet givit dem. De hade delat kyliga nätter och de hade stulit tid som inte var deras. Då synskheten hade blivit uppenbar för honom hade han tvivlat på att människan kunde råda över sitt liv. Varje kropp var en pjäs på ett bräde och själen var insatsen. Det var en tanke som gjorde honom tungsint, det var en tanke som födde en känsla av uppgivenhet. Vad kunde han som människa göra?

Sen slog tanken honom att han kanske inte kunde göra något. Hans bana på jordelivet kanske var förutbestämt men han kunde försöka göra motstånd, han kunde försöka stjäla av det som låg längs med kanterna av den väg som han var ämnad att gå. Var han skicklig och kunde parera kanske han kunde lasta sin vagn full med skatter och be till gud att inte kistan skulle falla av droskan då hjulen rullade över en grop i grusvägen. Amanda var en sådan skatt som han inte ville tappa, en skatt som han stulit.

I hennes säng låg en björnfäll över täcket av dun. Det var väldigt få som fått sova i en säng med dunkudde, än färre som dessutom hade ett täcke av dun. Han kröp ner i sängen bredvid henne. Brasan sprakade vid deras fotända. Hade han tur skulle förnuftet förlora och han skulle inte vända tillbaka till sin kammare förrän gryningen övergått till dag. Deras blickar möttes. Han förde sin hand upp mot hennes bröst och han kunde känna hur hennes ben rörde sig under hans kropp. Han kom närmare Amanda på ett sätt som han längtat efter sedan de sågs senast. "Jag skulle kunna berätta om min dag fört dig" viskade han vid hennes öra. Han flyttade sig en bit från henne så att de kunde se på varandra. Han rullade över på rygg och hon kröp nära honom. "jag skulle kunna fråga om din dag min älskade amanda, men jag är så trött på att vänta, och nu när du är här vill jag aldrig sluta njuta. Jag är så trött på alla dessa dagar då det finns nätter. Nätter som jag skulle kunna få spenderar med dig." Hon såg på honom. Hon sa inget, men hennes ögon såg hans själ och han kunde se på Amandas blick att hon såg att hans ord var sanningens avkomma. Amanda sa inget då hans hand slöt sig kring hennes bröst.

"I tankarna kan jag bära dig då du inte är i min närhet. Men tankarna på dig stillar inte min hunger. Och det känns som om jag inte kan bli mätt. Desto mer jag smakar desto mer vill jag ha. Amanda, vi kanske bara har det här livet, och då vill jag använda det så jag det kan bli så bra som möjligt." Amanda svalde och strök honom över kinden. "Du är inte alls som dom andra, och du har fått mig att förstå att inte jag heller är det. Vi är inte bönder, vi är inte borgare, men vi är inte heller adel. Vi är någonting annat du och jag, men jag vet inte vad. Kanske du en dag kan säga mig vad jag är, och jag ska viga mitt liv åt att ta reda på vem du är i det tysta."

Han kunde se henne i ögonen då hon svalde honom. Försiktigt lät hon toppen försvinna in i sin mun. Amanda rörde knappt vid den. sen kom hennes tunga, hon lät lemmen glida ur sin mun och hon slickade på hans lem nerifrån och upp. Sedan sög hon på den. först var det lite kallt, sen kom värmen som spred sig i hela hans kropp och själ. Amanda kröp upp på hans kropp och hon tog tag i hans lem och förde in den mellan sina ben. Han såg på henne. Hon reste sig upp likt en gudinna som skjutit upp ur marken. Han kunde nästan se henne som en förlängning av sin egen lem, eller kanske som om de satt ihop. De var som utformade för varandra. "En del kvinnor och män passar bättre med varandra än andra rent fysiskt" hade han tänkt vid ett av deras första möten. Sakta började hon röra sig sittandes på hans kropp.  Det var som om hon satte sig till rätta.  Han lät sina händer smeka hennes lår. Fingrarna letade sig bakåt och hon lutade sig fram så att han kunde krama hennes skinkor. Han hade inte vågat göra någon läggning över dem. Han hade inte vågat, eller snarare han hade inte velat veta. Han ville inte veta vad morgondagen förde med sig, han ville utforska var dag som den kom.

Hans händer smekte hennes korsrygg. Varsamt smekte han Amandas mörka hår. Hon lutade sig fram och kysste honom. Ömt lade hon sina händer mot hans kinder. Narren lät sina händer smeka hennes rygg. Med öppna munnar möttes de. En berusande känsla fick honom att slappna av, tankarna skingrades. Det glänste som silver i mellan hennes ben. Han funderade på om det var ljuset från elden, om det var fukt från badet eller ren åtrå som på väg från deras sköten fastnade i hennes mörka hår vid hennes sköte. Amanda lade sina händer på hans axlar. Utanför fönstret slog storkyrkan. "Tror du att de ringer för gudstjänst" viskade amanda roat. "Det är tid för att dyrka, och min kropp är ett tempel som du ska stiga in i, du är ett altare som jag bestiger. Vi som i lönndom möts och om ljuset skulle falla på våra kroppar skulle vi bannlysas för synd, vi kan lika väl kastas ut för kätteri dessutom." Han sträckte upp sina händer mot hennes panna och strök henne varsamt över hennes hår.

Han såg upp i sänghimmeln som bars upp av starka pelare som var vackert snidade med små figurer. Hon flyttade sig från hans kropp. Sängen var inte särskilt lång. Man fick halvsitta då man sov. Amanda puffade till kuddarna bakom sin rygg och hon drog upp benen och satte ner fötterna i bädden. Han kröp in med sitt ansikte mellan hennes ben. Ömt kysste han hennes mage. "Jag skulle aldrig lämna dig, aldrig" sa hon med plågad röst. Han svarade inte. I stället förde han sina fingrar mot hennes sköte. Han strök bort könshår och öppnade henne varsamt med sina fingrar. Han fuktade hennes sköte med sin tunga. Han kände hur hennes sköte förändrades vid hans läppar och tunga. Saliv och könssafter blandades vid hennes sköte.  Han fyllde henne med ett par fingrar som han rörde sakta i henne. "Men om jag skulle lämna detta jordeliv skulle jag sakna dina egenheter. Jag skulle inte hitta någon som dig, inte ens på andra sidan min mörka grav" fortsatte Amanda. Han lyfte sitt ansikte och lät sina händer smeka hennes ljumskar. Han kröp in i henne. "Jag har mina egenheter Amanda och du har dina tankar, och vi försöker avla ord för att kunna mötas då våra kroppar inte får vara nakna tillsammans i avskildhet."

Krampaktigt höll han fast vid sänggaveln bakom hennes huvud. Hans kropp sjönk ner mellan hennes ben likt en sol som sjönk mellan vatten och bergstoppar. "Du är en narr, och jag lika så. Innan du tog mig var jag ingen narr. Då var jag en av de där spelpjäserna, nu är jag som du narr. Nu så tror jag och nu planerar jag och jag strävar efter att göra fel och jag kan inte se någon annan väg." Elden slungade ut värme i rummet och fukten började tränga fram genom narrens hud och fick hans bröstkorg att glänsa. Amanda följde dropparna med blicken där hon satt med ryggen mot sänggaveln och knäna uppdragna så att han skulle kunna möta henne mellan hennes ben.

Hans ben vid hans lem pressades mot hennes ben ovanför hennes sköte. Hon mötte honom i de cirkulera rörelserna egentligen rörde han sig inte så mycket fram och tillbaka, utan det var mest i sidled. Det fanns en del av hennes sköte som blottades och känsligheten ökade. Hon såg honom inte som en fara, hon kunde inte tro att han skulle kunna komma så nära inpå hennes hjärta.  "Hemligheter för att bevara skatten, lögner för att skydda paradiset, vi måste skydda templet så att det inte rämnar. Dess fundament är vår chans i en värld där allt är förutbestämt. Det är vår möjlighet att förarga och vanära arkitekterna om skapat oss och denna värld. En förolämpning mot skaparens plan. Det vi gör nu gör oss inte längre funktionsdugliga och kanske vi då kan få falla ur ramarna, en liten detalj som makten kan ha överseende med då helheten blir synlig Amanda. Ett barn, ett kärleksbarn en tanke Amanda"

Hon pressade försiktigt sina fötter mot hans bröst och hjälpte honom att hålla uppe sin kropp där hon satt med ryggen mot kudden. Hennes fötter gled åt sidan och hon kände hans kropp mot insidan av hennes ben. Hon kunde inte få ner fötterna mot bädden utan de vilade i det tomma intet. "Om du band mig, fjättrade mig som ett djur kanske vi skulle slippa mänskligt ansvar. Då kanske vi inte kunde lastas med mänsklig börda. Om du tog mig bakifrån, så som du gjort så många gånger förr. Om du pressade ner min kropp, om min kropp lydde dig och du fick hålla uppe min underkropp med dina starka händer genom att placera dina händer vid mina höfter samtidigt som du kom in i mig, skulle vi då kunna lastas? Då vi avlar likt två rovdjur. Då vi bara har köttet i vår åtanke. Vi kan aldrig dömas som de andra. Det är det som skiljer oss från de andra min älskade narr. Det är det som gör oss till narrar. Det ska bli mitt försvar" flämtade Amanda. "Då jag kan längta en hel dag efter dina händer under min kjol. Dina händer på mina skinkor, dina händer som kramar mina höfter och din mandom som slår mot mig likt en stångjärnshammare och du andas som smedens bälg. Då är vi inte som andra. Då blir vi båda köttslig varelser och för att skyla det så blir vi narrar."

Narren vågade knappt röra sig för då var han rädd för att allt skulle vara över. Ändå hjälpte inte hans stillhet honom.  Amandas kropp kramade honom. Det var som en hand som slöt sig likt fingrar sluter sig kring en spene. Den hand som hon dolde i sitt inre kramade och han kände att det spelade ingen roll vad han gjorde. Då han försökte röra sig kramade hennes inre honom ännu mer. "besatthet, jag är besatt i detta nu, precis som då du bundit mig och har dig helt i ditt våld. Inte kan vi klandras, inte kan vi dömas som andra. Vi är inte alls som dom. Jag minns besattheten då du bundit ihop mina händer och jag låg bunden i sängen. Dina händer som smekte och dina läppar mot min nakna hud. Det var nog då jag kände besattheten för första gången. Och redan då visste jag att det gjorde oss till något annorlunda. Dina händer som kände efter, som sökte, dina blickar som slukade mig likt ett rovdjur." Amanda tystnade, hon kvävde ett skrik som blev ett gurglande ljud i hennes strupe. Narren var stel som en staty. Precis som om någon rämnat en dolk i honom. Han föll ner över henne. Hon förste undan hans kropp medan han fortfarande befann sig i ruset. Sedan lade hon sig bredvid honom. Hon smekte honom och såg på honom i ljuset från lågornas sken. "Inte kan vi dömas som de andra. Vi är inte alls som dom, det är därför som vi är narrar." "Min narr, din säd har fått fäste i min själ. Jag bär ditt barn." Viskade hon så tyst att hon knappt hörde sina egna ord.  Snart skulle hon få säga det högt så att han förmådde höra hennes ord. Snart, men inte denna natt. Denna natt var hon nöjd med att funnit modet att våga berätta. Han hade inte sagt nej, han hade gett en antydan. Och det räckte för att hon skulle våga berätta det som snart inte skulle gå att dölja. Han rörde sig omtöcknat vid hennes kropp och hon kysste honom och kröp intill narren och somnade.