Blodet pulserade kraftigt genom kroppen och det dunkade i huvudet. Den ljushåriga kvinnan satte sig darrbent på golvet och lutade det ömma huvudet mot den gräddvita väggen samtidigt som hon slöt ögonen. Hon hörde hur de upprörda stegen försvann bortåt grusgången och hur bildörren slogs igen innan han körde iväg mot pubben.

”Mamma, gör det ont?”
Kvinnan öppnade ögonen och kunde inte låta bli att le då hon såg den sjuåriga pojken som stod framför henne. Hans hår var lika blont som hennes men ögonen gick i en blågrön nyans, ansiktet var täckt av små, ljusa solfräknar och pannan var nu lagd i djupa, oroliga veck.
”Lite”, svarade hon sanningsenligt och reste sig upp och var genast tvungen att gripa tag i en av köksstolarna som stod i närheten för att inte falla omkull då en plötslig yrsel föll över henne.

”Slog han dig igen?”, Pojkens klara ögon tårades och han såg plötsligt så hjälplös ut, som när det brukade finnas monster under sängen. Men den här gången kunde hon inte skrämma bort dem genom att tända lampan ute i hallen och låta dörren stå öppen, de skulle ändå komma tillbaka för det här monstret hade sedan länge lärt sig att leva i dagsljus.

”Jonatan, hämta Sarah och gå sedan upp till rummet och packa era saker”, hon hade kommit på hur hon skulle få bort monstren för alltid, så att de inte skulle kunna göra dem illa igen. Pojken nickade lydigt och försvann in i det solbelysta vardagsrummet där hans fyra år yngre lillasyster satt med blicken fäst på tv-rutan som nu visade hennes favoritprogram med de färggranna Mupparna. Hon kunde höra hur Sarah protesterade mot sin brors order men sedan hur tv:n stängdes av.
Själv förstod hon att de inte hade så mycket tid på sig, han skulle snart komma tillbaka.

Hon gick försiktigt upp för trappen och stannade till framför den stora, vitmålade spegeln som de hade köpt för några år sedan och som nu var placerad på hallväggen. Hennes hår var tillrufsat och hon hade ett litet köttsår som blödde ymnigt i pannan, en mörk blåtira prydde hennes ena öga som höll på att svälla igen och överläppen hade spräckts och dunkade som om det satt en liten gubbe där inne och trummade för fullt på sina stora trummor.

Hon suckade trött och gav sitt sönderslagna ansikte en sista blick innan hon försvann in i det gultapetserade sovrummet. Det första man såg när man steg in i rummet var den stora sängen som var placerad vid fönstren, solljuset silade in genom de gråa persiennerna och spred sitt varma ljus över det vita täcket. Men kvinnan gick rakt fram till en av de små garderoberna som fanns i hörnet av rummet, letade där fram en sliten koffert och lade den på den nybäddade sängen.
Hon började genast slänga i de kläder hon skulle behöva och andra viktiga saker, men så stelnade hon plötsligt till, hon hörde hur bildäck körde upp på grusgången och spärrade förskräckt upp ögonen. Han var redan hemma.

”Jonatan, Sarah”, hon skyndade genast in i barnens välstädade rum med väskan i ett fast grepp i handen och hann precis se hur den brunhåriga lilla flickan lade ner sin favoritdocka i väskan innan hon stängde den och sedan vände sig om till sin mor.
”Ska vi resa bort?” Frågade hon försiktigt och tog hennes lediga hand i sin. Kvinnan kunde höra hur ytterdörren slogs igen och mannens steg nere i hallen, ”Hallå, är det någon hemma” gastade han nerifrån bottenvåningen, men hon gjorde tecken åt ungarna att inte svara honom.
”Ja lilla vän, vi ska resa bort ett tag” viskade hon och bar upp flickan i famnen innan hon vände sig om mot pojken som rak i ryggen stod vid dörren med ryggsäcken över ena axeln, ”vi måste skynda oss, innan pappa kommer” sade hon och han nickade förstående.

”Vadå skynda oss, ska inte pappa följa med?” Frågade Sarah och såg sorgsen ut vid blotta tanken på att lämna sin far hemma helt ensam i det stora huset, vem vet vilka monster som lurade där när dem inte var hemma med honom.
”Nej Sarah, han måste stanna hemma”, sade hennes mamma och strök flickan över det bruna håret innan hon började gå ner för trappen med pojken tätt efter sig, ”vi tar bakvägen” viskade hon och gick in i vardagsrummet. Tv:n var fortfarande varm sedan Sarah hade sett på barnprogram och i solljuset kunde man se små dammkorn, annars helt osynliga för blotta ögat, som svävade omkring, dragna av de olika luftströmmarna.
De tre familjemedlemmarna smög försiktigt genom rummet, precis som när de brukade leka indianer och cowboys, men ungarna förstod allvaret i leken och var knäpptysta. De kom äntligen fram till den inglasade altandörren och sköt upp den, det gnisslade våldsamt och kvinnan stannade till med hjärtat i halsgropen.

”Melissa, är det du?” Den mörka rösten var nära och hon satte ner ungarna på marken och vinkade åt dem att fortsätta innan hon skyndade på bakom dem utan att svara. När de var framme vid det vitmålade staketet dök en mörkhårig man upp i dörröppningen som dem nyligen lämnat, hans ögon var blanka och han vinglade lite där han stod.
”Och vart tror du att du ska ta vägen?” Sluddrade han och snubblade fram mot dem, Sarah skrek ett gällt, hjärtskärande skrik och begravde ansiktet i sin mors mörkröda tröja medan Jonatan sträckte på sig och blängde på sin far.
”Låt henne vara” sade han och det runda ansiktet lyste av beslutsamhet, han skulle hjälpa sin mor. Mannen stannade förvånat upp vid pojkens ord och kvinnan passade på att lyfta över de två barnen till vägen innan hon själv klev efter.
”Du ska inte få göra dem illa” fräste hon och de gröna ögonen blixtrade av flera års samlad ilska, innan hon tog sina båda barn i handen och började gå ner för gatan. Mannen såg förvånat efter dem och sjönk sedan ner på marken och begravde darrandes ansiktet i händerna.

Efter ett litet tag stod kvinnan framför ett stort tegelhus, bredvid entrén fanns en liten rabatt med vissnande blommor och vid hörnet stod en uniformsklädd man och rökte. Hon tvekade, en tidigt född rädsla för poliser blommade åter upp i henne och nu, vid det avgörande valet, tvekade hon.
Pojken som höll i hennes hand kramade den lätt och hon såg ner och in i hans stora, ärliga ögon och hon förstod att hon måste göra det, om inte för hennes egen skull, så för hennes barns. Så hon gick med vågade kliv in genom den mörka dörren och fram till expediten, en kort man med bred mustasch och flint. På bröstet bar han en silvrig bricka med namnet Bart Harris.
Han såg upp från sina papper som låg utspridda framför honom på disken och betraktade länge hennes blåslagna ansikte, hon tvekade åter under hans granskande blick men tog sedan ett djupt andetag och sträckte på sig, så att hon stod i sin fulla längd.
”Jag vill anmäla hustrumisshandel” sade hon och plötsligt löstes den knut hon så länge haft i magen och hon log lättat, för första gången på nio år kände hon sig fri.


SLUT

/JvJ