Döden
- Av Jenny J

"Att veta att man ska dö är en svår sak att smälta för många, men saken är den att alla ska vi gå samma slut till mötes, frågan är bara hur vi väljer att göra det, jag valde att göra det med ett leende."

Det var november och höstregnet smattrade mot de små fönstren och vattendropparna bildade små blöta spår efter sig på glasen i sjukhussalen som jag låg i, "snart blir det så pass kallt att dem fryser till små flingor och lägger sig likt ett glittrande täcke över världen", tänkte jag med ett litet leende där jag låg på den vita sjukhussängen med gråa sladdar runt om mig.
Vintern hade alltid varit min favorittid på året, att se hur världen täcks av gnistrande kristaller och hur människorna runt om en börjar pynta inför julen, en högtid gjord för att vi ska kunna visa våra nära och kära den kärlek och uppskattning vi känner för dem, men nu skulle jag kanske inte få leva tillräckligt länge för att en sista gång få uppleva den, "min tid på jorden är nu räknad", det var svårt att tänka så och jag försökte att inte göra det så ofta.
Men när familjen hade åkt hem efter sina besök hos mig så kunde jag inte låta bli att tänka på det, det kändes som om tiden var för kort, min egen död stod framför min ytterdörr och bara väntade på att jag skulle öppna den och välkomna honom, men om jag så hade levt i tusen år så hade jag alltid velat skjuta på den stunden, "jag ryggar inför mötet med min egen död".
Jag hade redan förut uppskattat livet men sedan jag för några månader sedan hade fått diagnosen anaplastisk cancer, en elakartad tumör i sköldkörteln, så började jag se på världen med nya ögon, "livet var inte längre oändligt, dess slut närmade sig för min del och det fanns inte längre någonting jag kunde göra för att stoppa det".
Men så skärpte jag till mig och började tänka efter, bara för att jag inte visste vad som skulle komma efter döden så behövde det inte vara något hemskt, det fanns mycket om världen som jag inte kände till och bristen på kunskap om ett liv efter detta behövde inte innebära att det inte heller fanns något och ett citat ur en bok som jag hade läst för barnbarnen for igenom mitt huvud, "För ett rationellt sinne är döden när allt kommer omkring, ingenting annat än nästa stora äventyr".
Så jag bestämde mig för att vara lite förnuftig och ta dagarna som dem skulle komma, tids nog skulle jag ändå möta mitt öde och gå döden till mötes, "vare sig jag ville det eller inte".

Nu går dagarna, det tidiga mörkret till trots, inte längre så fort, jag ligger ofta i min säng och stirrar ut genom fönstret mot den lilla trädgården där det nu bildas små vattenkyssar och rännilar av vattnet som faller ned från de gråa molnen som långsamt seglar över himlavalvet.
Dem har slutat med att ge mig medicinerna nu, "det finns inte något hopp kvar för mig", men jag är fortfarande kopplad till en fyrkantig apparat som jag inte längre kan komma ihåg namnet på, den visar mina hjärtrytmer och jag bara väntar på att vågorna som ständigt går upp och ned i ett likartat mönster en dag ska plana ut och att ett genomträngande pip ska fylla det ödsliga rummet och sippra ut i korridoren för att locka till sig sjuksköterskorna som nu har börjat se på mig med en allt mer och mer medlidande blick, "dem vet att mitt liv håller på att rinna ut i sanden".
Men jag behövde inte dra ut på det så länge till, jag kände det redan på morgonen, min kropp var onaturligt lugn och det tycktes mig som om jag för varje timma som gick dog inombords, "döden åt mig inifrån", natten kom och bar på sina vingar med sig frosten.
Regnet som inte ville sluta falla förändrades, de tunga vattendropparna förvandlades till små kristaller av is och singlade ned på marken, "så fick jag i alla fall se snön en sista gång", tänkte jag med ett leende och slöt mina trötta ögon och lät tillsist den djupa sömnen falla över mig, "jag hade äntligen valt att öppna ytterdörren och skåda nästa stora äventyr som kom i gestalten av min egen död".

- Som sagt, kommentarer uppskattas verkligen och eftersom den här ska skickas in till en tävling så är dem verkligen uppskattade!
/JvJ