Efter distans från allting som var på låtsas insåg jag att saknaden aldrig dök upp. Konstigt nog med tanke på hur stor del av mig jag trodde att det var. Mest underlig var känslan jag istället kände: friheten att aldrig bindas till någonting, åtminstone inte fysiskt och jag vet inte om det verkligen gör mig lugn. I ständig jakt efter var jag står att jag omedvetet förlorar vem jag är.

Har redan valt klänning, station och rouge. Till och med tatuering. Men är fortfarande inte klar med orden som ska få dig på fall men är på god väg att hitta det du vill att jag ska vara och som jag tänker bli för att förvandla dig till min ägodel som jag egentligen vet att jag aldrig kommer kunna äga men på något sätt försöka övertyga dig om att jag kan. För vi är sådana som faller för andra vi aldrig kan fälla och fäller sådana som aldrig kan fälla oss. För livet har blivit mer av en förtjusning vi gärna slösar på än någonting värdefullt vi helst behåller.

I motsatt håll står någon och ser rakt igenom allting som andra tagit för givet. Kanske beror det på osäkerhet, men av egen erfarenhet vet jag att till och med den mest självsäkraste personen i världen dör lite grann när den man håller varmt om hjärtat har fastnat i en fas och man inte är en del av den. Ibland är det hjärtskärande att vara den osynliga som desperat vill bli sedd men endast av rätt person men aldrig vågar erkänna det längre än hit. Vi skulle kunna ljuga nu och säga att ingen känner så här och att allting går över med givandet av tid, men ska sanningen fram så är det här vi alla, förr eller senare, fastnar och lyckas sällan ta oss loss.

Bland alla vackra och starka nyanser som vi enkelt blir skuggan av finns det sådana som bär en mask och vägrar släppa taget, rädda för att ratas av andra men mest av sig själva. De väljer att hellre bli lyckliga av lögnen än sårade av sanningen och det är inte svårt att ibland förstå.

Lycka är inte att alltid le mot livet och ta varje dag som den kommer, lycka är att ibland våga visa dess motsats, ändå vägrar vi släppa hämningarna och barriärerna för att falla inför andra. Vi gråter hellre i smyg och vi gömmer helst på vår kärlek, åtminstone tills det kommer någon som får oss att inse varför vi bör bryta ihop för att sedan lagas av någonting större. Dock är det svårt att finna någon som inte vill bli funnen men i livet finns det små luckor där alla får plats, där egentligen vem som helst kan lyckas klämma sig in och förändra någon utan att ens veta om det eller be om gentjänst. Enda kravet är att vi gör det av egen vilja och inte av någon annans tvång eller vårt eget behov som vi tror är vår plikt.

Har plågat mig själv för att rätt känsla aldrig dök upp men insåg snart att saknad inte kan fylla mig om den jag vill sakna redan finns inuti. På något sätt känns det som en tröst för att undvika sanningen men samtidigt vet jag att det bara är tillfälligt och så snart jag fått min värld i balans kommer du att förstå. Tills vidare får jag fortsätta att undvika vilken som helst känsla som kan få mig att vilja stanna eller tvivla på mitt beslut. Och jag har skrivit första sidan, nu fattas bara resten för endast längre kan jag nå.

Vi ses på andra sidan.