Jag riskerar att bli funnen
genom att publicera
det mest personliga en person kan personifiera
endast i syfte
att få känna lite puls
från mina vener
som jag under en sådan lång tid
har sövt
och endast i syfte
att få känna deras andetag
flåsandes i nacken.

För någonstans på vägen
bort från det förflutna
tappade jag känseln,
ödmjukheten
och förmågan
att alltid tala sanning.

Någonstans föll jag för myten
om att den som en gång lever ensam
alltid kommer att leva ensam.

Jag ville inte lyssna
och jag ville inte förstå
att vardagar som denna
är eviga,
att hoppet har ett slut
och att kärlek inte existerar
för stulna identiteter.

Kostymer vet inte vilket fack jag ska placeras i
och varje gång jag ringer
och anger mina tio siffror
är det alltid någon jävel
i andra änden av luren
som gör misstaget
att avslöja en detalj för mycket.

Snart är allting uppröjt
och snart åker jag tillbaka,
för om myndigheter fortsätter som de gör
kan jag lika gärna annonsera ut min hemlighet
och bespara alla inblandade besväret.

Hur det än blir
och hur jag än gör
kommer jag inte att vara den första
och inte heller den sista.

Så möter du någon som jag,
om du förstår vad jag menar,
vänd då inte ryggen till,
för innerst inne
är vi alla likadana.

(Förstår du vad jag menar?)