Har lyckats krossa det mesta inuti och omkonstruerat drömmen till det troligen mer realistiska, även om vägen dit varit fylld av förnekelse. Har skrivit i hemlighet för att läka i egen takt men känslor fortsätter att hamra på, snart brister det materiella och inte hade jag trott på det när kärlek var som klarast och mest. Fråga mig igen hur jag mår och jag ska blotta mitt hjärta som aldrig förr för att sedan ångra det men aldrig kunna sudda ut dess konsekvens.

Scenen som utspelar sig i mitt huvud är så mycket mer än vem jag egentligen är att jag ständigt ifrågasätter min existens betydelse och karaktär. Har snart hunnit producera tusen huvud-filmer i tanken för att sedan skriva ett nytt manus där jag byter roll lika ofta som kläder.
Jag trodde att din tro till kärlek och dess innebörd var mer än vad du visat. Jag måste erkänna att jag är besviken men mer ledsen och förstörd. Du försvann och tog med dig en stor del av mig och jag vet att det inte borde vara dig jag klandrar men jag kan inte låta bli. Mitt i det okomplicerat svåra står svaren som klarast: följ ditt hjärta. Men hej, jag vet inte ens var jag ska börja. Hjälper du mig finna mig själv om jag mister dig? Eller är jag du?

Allt det här tysta har fått mig att tänka saker jag inte borde tänka, koppla bort känslor jag borde hålla vid. På något sätt har jag dragits till det förflutna där allt det förbjudna lockar med sitt mysterium och nyfiken som jag är brusar det i halsen: tänk om, bara tänkt om.