IKEA är inte större än att man hör när någon
för full hals skriker ens namn på bottenplanet.
Finns ju fler med mitt namn tänker jag först,
sedan hör jag mitt efternamn, men herregud.
VEM skriker så här på mig?

Ääääääär det verkligen du? Först kände jag
inte igen dig men när du vände dig om så såg
jag ju att det var duuuuuuuuu. DET var inte
igår hördu.

Jag funderade ett tag på hur längesedan det kan
ha varit, men kom just då inte på det.....
- Men hur måååååååååååår du? Jo vi är ju både
mor-och farföräldrar nu....men hur haaaaaaaaar
du det? Du förstår vi har sålt huset och kan du
tänka dig de tog det mesta av våra möbler med
i köpet och nu har vi köpt en lägenhet på Älvs-
stranden. Guuuuud vad det ska bli skönt att
slippa klippa gräsmattan.....Men vad göööööör
du nuförtiden? Är du kvar på det där, vad det
nu hette? Du förstår vårt yngsta barnbarn är
fött i oktober, och fyller snart ett år och jag
mååååååste bara hitta världens härligaste
present.....Vad gör duuuuuu här idag då, äh
vi tar väl en kopp kaffe va, eller lunch, vad
sägs om lunch? Här borta är hissarna, jag
har inte bråttom.

Jag minns knappt vad vi åt.
Det var många ord som serverades mig till
lunch den dagen. Och jag fick många frågor
som inte besvarades. Mina öron vissnade
av all information, och jag satt väl i mina
egna tankar när hon plötsligt for upp från
stolen.
- Men där ääääääääär ni ju. Kom mormors
älskling och hälsa på tanten. Hallå, hallå,
vart tog du vägen.....

På vägen ut log jag och tänkte på vad min
älskade brukade säga......
- hur sjutton andas den människan -
Jag log också åt mitt beslut att gå utan
att nämnvärt bry mig om hur det skulle
uppfattas.
Den här sortens bekanta, de är just bara
bekanta. Som man kan både ha och mista.