hösten föll igår

som livlösa ansikten mot tröstlösa gator
som asfaltsångor mot hudar och nätter som färgade av sig på tungan

jag har limmat fjärilar idag
fäst vingbeklädda strimmor mot en himmel
och regnet föll
så jag fångade tusen vindilar mot en blåstrimmig handrygg
medan regnet föll
stod jag still still alldeles still
väntandes på stormar att att väta vansinnet med
och jag föll
föll
och hösten rasade idag
som en avskedsmonolog
om hur dammet sakta täcker tankar
när man inte längre vet hur man ska göra för att andas
så istället vrider man kroppen mot blått i desperata försök till rymd
men allting sviktar
allting sviktar
för vikten av tyngden ligger vid spetsen där bettet gav smak

och jag sväljer skuggor nu
fast jag vet
fast jag vet att i hans hand finns en svindlande fabel
en nedtystad vår som har dolts under pulsen utav köttet
jag har varit där
jag vill vilat i hans andetag
och jag har låtit hans fingrar tala mina ensliga ensliga nätter till rätta
så håll min själ viska visor tysta dagen
säg;
flicka, gråt inga skytunga sorger om natten mer

för hösten faller än
idag