Tappar fotfästet men fäster blicken
vid den kalla horisonten; dricker
det blå med ett krokigt sugrör som sticker
upp likt ett vasstrå för att slippa sticken
som nu haglar utan ände ifrån skyn.

Låt mig dricka, myriad av ilskna
gadd-insekter. Låt mig skåda vidden
av min uppoffring i dammen; i den
dämda vattenpöl där tankar viska.
Här, långt borta från den gamla byn.

Klädd i brandgul skrud; byn jag har lämnat
kommer aldrig lämna mig. Otrohet!
bubblor flyr min mun och jagar ohämmat
den stigande vattenytan, i enlighet
med naturens lagar, upp mot skyn.

Vattnets ljuspel; vackert verklöst under,
tar andan ur en. Glittrigt till vidunder.