som ingenting alls
allt
fast ingenting
där skuggan är
efter den försvann
utan skugga
precis som hjärtat
märks bara
när det bultar hårt
och själen
den verkar bara finnas till
när det gör ont
precis som minnet
som ett antiklimax
som en atombomb
fast precis före
och ett par hundratusen år efter
när själva bomben är
helt otänkbar
eller totalt bortglömd
precis som alla känslor
de som var men inte är
det är nog lättare
mindre smärtsamt och
säkert sant att
förbereda sig på meningslöshet
och apati
som ett varmt täcke
man borde ha börjat innan puberteten
men man kanske skulle varit död då
jag undrar om det verkligen hade gjort någon skillnad

/