Ett konstigt lugn sprider sig inom mig
det är nästan som en svag vind
ett andetag av befrielse
mitt sinne görs rent
det känns som jag gnistrar inombords

och jag vet precis varför
det är så lätt när man inser fakta
att sluta rationalisera bort
alla misstag man gör
alla människor man möter
alla ansikten med ett automatiskt ogillande

det spelar ingen roll
jag kan inte förändra någon annan
om de ogillar mig så får de väl göra det
det är säkert mitt fel ändå
men inte ens det spelar någon roll

så jag är dömd att misslyckas
det är inte precis en nyhet
ful, fet och personlighetsbefriad
inte så jävla konstigt att ingen vill komma nära
... kan inte ens säga hej utan ett nervöst sammanbrott

men det är just där lugnet kommer in
vetskapen om att allt kommer gå åt helvete
det gör allt lite mer behagligt i nuet
man slipper liksom försöka
slipper tränga sig in i andras liv
där man ändå kommer bli utstött från senare

jag är det jag är
det jag är fungerar inte i ett normalt samhälle
så jag går undan
jag håller käften
och lever det liv jag tillgivits

nu gäller det bara att vänta

/