Ibland blir världen bara fel.
Allt jag gör känns bakvänt.
Dem jag träffar stjäl energi.
Ensamheten är ett gissel.
En enda stor frustration....

Jag går i baklås och kan inte
hitta varken ut, in, eller framåt.
Där står jag och våndas i mig själv.
Når inte ut och ingen tar sig in.

Det är då det känns som att ha gått vilse
och tappat kartan.
Som att förlora sig själv någonstans
dit man inte längre hittar.
Hur kommer man hem igen?

Det krävs ett lugn jag inte har.
En förtrolighet som inte längre finns och
tryggheten i att vara älskad......

Kropp och själ är inte överens.
Energiflödet är borta men viljan är kvar.
Jag ber ödmjukt om lite mer förmåga.
Men det kommer bara små och
snabbt övergående skvättar.

Jag liknar detta vid att dö
långsamt och en liten bit i taget.
Hur länge har jag hoppats att återfå
livsflödet utan resultat?

Kanske om jag slutar hoppas......men
hoppet är ju det sista som dör.....

eller

?