Mitic hade för vana att bli syntetiskt självsäker. Det hade vi föresten båda två. Vi frågade heller aldrig om lov när vi knyckte pengar ur varandras innerfickor till ännu en fyra cl Gammeldansk och en Carlsberg. Femhundra spänn, kanske mer, försvann på det där sättet.
***
Klockan var lite över åtta och just den här krogen hade haft öppet en timme, det var en folktom historia sånär som på ett par tre gäster. Genom fönstren såg man ut men inte in. Det höll på att mörkna ute och det var sensommarkallt, hösten kändes.
Varför Mitic hade ett svart streck i ansiktet som löpte från mungipan uppåt mot själva kinden blev jag aldrig klok på. Jag undrade om det men när han inte bemötte min nyfikenhet så frågade jag istället om han ville ha lite kul. Under bordet sträckte jag fram en liten redlinepåse. För att göra honom uppmärksam på erbjudandet rörde jag även honom lätt på knäet.
Genast drog han benet till sig och blev stel i kroppen. När jag tittade upp så rann blodet ur näsan på Mitic. Hur är det med dig, var frågan som verkade mest relevant. Men istället råkade jag skratta. Det var som begravningsskratt, inte uttryck för glädje men helt klart definierbart som en ohövlighet. Dessbättre tog Mitic liten notis och bara blundade och lutade huvudet lätt bakåt för att få blodet att stillna.
***
Bakom bardisken stod en tjej. Av Mitic hade jag fått reda på att hon hade sexig acne på rumpan och ryggen, att hon var 21 år gammal och sommarjobbade i baren när tillfälle gavs. För åttionio spänn i timmen torkade hon borden och sålde alkohol fyra kvällar i veckan.
Hon hette Nour. Jag hade träffat henne första gången för ganska längesen utan att jag för den skull tänkt i banor som kunde ha komprometterande inverkan på en fortsatt ögonkontakt. Men för ett par dagar sen stack hon till mig en klorblekt servett med telefonnummer och en oanständigt formulerad uppmaning att ringa. Rädslan för telefoner samt att hon skulle visa sig uppriktigt intresserad av att umgås, fick mig att gå hem tidigt den kvällen.
***
Nu stack nämnda servett, med de två dagar gamla bläcksiffrorna och den slitna, erotiskt klingande klyschan, upp ur min innerficka. Men med tanke på Mitic blundande ögon och blodet som sipprade nedför hakan och ner på bordets nytorkade hygienyta så såg jag ingen anledning att tänka på Nours telefonröst. Jag räckte över servetten med redlinepåsen inknycklad mellan flikarna och sa: ta den här, men spara lite åt mig… men du, ge tillbaks servetten igen.
Va, sa Mitic, helt blek i ansiktet.
Äh det va inget, sa jag.
Hans kind var lätt svärtad och jag föreställde mig hans händer, hur de ordnade med bilens oljetank, fyllde på nytt. Högerhanden som därefter torkade bort en droppe svett från kinden, efterlämnande sitt svartbruna streck som liksom förlängde läppens smilbåge uppåt, hånande munnens naturliga leende.
***
Han såg onekligen mycket besvärad ut när han sträckte sig efter påsen som innehöll mitt – ett slags korrumperat ”hur är det med dig?”.
Med blodet och oljan i ansiktet tog han emot gåvan och torkade av sig så gott det gick. På toaletten stannade han en dryg kvart vilket gjorde att tjejen vid flipperbordet intill toaletten blev tydligt uppretad. Till slut trycktes dock dörrhandtaget ned och med en snabb blick vars ursprung kunde härröras från en urinblåsa i nöd, blixtrade hennes blottade tandrad förbi Mitic i dörröppningen.
När han kom tillbaka slängde han påsen i ansiktet på mig, uppenbarligen nonchalant och på strålande nytändning, tänkte jag och checkade plånboken. Räknade en, två, tre, fyra, fem, sex och sneglade på den tomma påsen som fallit till golvet. Sekunder senare – med den förmodat nedspolade servetten färskt i minnet – verbaliserade jag ett befriande – Skit samma!
Insvepta i digitala ljudvågor som återskapade Amy Winehouse´s sköraste röst sprack Mitic upp i ett nytt leende synkront med en elegant utförd moonwalk, därefter en piruett följd av minikoreografins dramatiska klimax när hans kupade hand sökte skrevet. Snyggt! Synd bara att han alltid gjorde sin Michael Jackson oavsett vilken musik som spelades.
Därefter blev jag uppdragen från stolen och varse hur Mitic dansade till Winehouse´s Rehab. Med huvudet svängande som Emily Rose såg han emellertid allt annat än rehabiliterad ut.
Jag höll honom i händerna och undrade om han hade för avsikt att köpa en ny öl till mig eller om jag skulle bli tvungen att möta Nours blick och bara vara halvfull när jag tittade in i hennes ögon, fullständigt upptagen av tanken på att inte svikta med blicken. Det skrämde mig ner i försvarsposition.
Kanske kände Mitic hur mina händer kramade hans, något hårdare nu än för en liten stund sen, för han stack ner handen i innerfickan på min jacka som hängde över stolen. Med plånboken triumferande i handen smet han iväg.
Tydligen sa Nour något roligt eftersom Mitic skrattade och replikerade, förmodligen med något ännu roligare. När han återvände bar han dock på en bricka med sex öl. Du bjuder, sa han och grimaserade ett leende.
Vi drack våra öl. Skummet fastnade i mustaschen och Mitic kallade mig för ölturken. På sättet han sa det visste jag att det var skämtsamt, jag skrattade inte men torkade överläppen och tittade ner i ölglaset som bubblade och sprakade. Skål! Skål för att inte va ensam, sa jag. *KLING* Vi blir aspackade ikväll, kom igen!
***
Lokalen var ännu tommare nu än när vi kom, bara killen med gängväst satt i ett hörn och tycktes redan längta efter nästa helg.
Fan vad kall man blir av att hålla i ölen, tyckte jag och imiterade en förfrusen långsökthet som försvann ut i tomma intet. Kanske övervägde Mitic att kommentera nämnda banalitet, hans mun förblev dock orörlig enda tills han ”tappade” glaset i golvet så att öl och splittror spreds i en vid cirkel runt nedslagsplatsen. Då formades läpparna till en pussmun, men istället för en kyss sträcktes en vissling ut i rummet och avkrävde sin mottagare en snabb blick och ett torrt konstaterande att vätan och oredan inte städade bort sig själva.
Nour kom med trasor och sopkvast. Jag sa hej. Nour sa hej, böjde sig ner på alla fyra och började ta hand om skärvorna och ölspillan. Mitic skrattade och utförde onani- och oralsexrörelser ackompanjerad av Total Eclipse Of The Heart.
När Nour reste sig upp på knä såg jag att hon skurit sig i fingret. Hon hade stoppat det i munnen vilket somliga brukar göra, rent reflexmässigt, när de skär sig.
Skar du dig?
Äsch, det är väl inget, sa hon.
Jag såg strimman av blod som fingrets alltför hastiga väg mot munnen en gång gett upphov till, men lät bli att säga något eftersom jag var böjd åt det dramatiska hållet. Det röda i hennes läppar repeterades i blodet på hennes kind – scenen var vampyrisk. Jag ville ha hennes blödande finger inkört i käften. Slippa bygga broar, tänkte jag.
Du har lite blod där på kinden, sa Mitic – låt mig se. Och genast var han där med sin juggehand och fingrar. Längs kinden och hakan med sin bilmeckartumme och halvrena tumnagel – vidare med samma fingrar men med självsäkrare, hårdare grepp mot läpparna till. Sakta, sakta – för att förstärka något obscent i gesten – smörjde han in blodet i hennes kindhud med sina fingrar varpå små, små flagor av döda hudceller, smuts, blod och läppstift bildades och föll till hennes bumullsaxel. Tummen gled – inte långt därefter – in i Nours läppstiftsmun och jag tänkte att; delad glädje är dubbel glädje, att hennes mun minsann aldrig var sen att bejaka tummens penetrerande konstitution.
***
Fortfarande knäande, blödande, satt hon med Mitic tumme inkörd ner till roten och kinderna indragna i långsamma sugningar. Under hela akten formulerade de omslutande, ringmuskelliknande läpparna den typen av njutning som alltid kompletteras av ett par blundande ögon i ett dominerat ansikte. Mitic ögon var å andra sidan öppna, men blicken var fokuserad, nästintill stelopererad introvert, vänd in i sig själv och hänvisad till kokainrusets ickenärvaro. Han slickade sig om munnen som om han slickade sig mätt på sig själv. För mig betydde Nours mun mycket mer än ett ingångshål. För mig betydde den även utgångshål.
Jag tittade på klockan, vred mig och kände mig sviken, horaktig och pojkaktig som trott att Nour gett mig servetten som en slags privat knullbiljett. En biljett som jag hade trott förde med sig ett visst mått av trohet, klängighet eller åtminstone lite hederlig respekt. Hoppet är det sista som överger plankan, tänkte jag och konstaterade kallt att Nour bara var en hora och Mitic en jävla knarkare och att de lika gärna kunde få varandra, bara jag slapp se sånt här. Hatet kändes så starkt att jag ville spy, hat eller svartsjuka, i vart fall var det känslor och spyan tecken på vämjelse snarare än alkohol.
Förtrollningen mellan bilmeckartumme och språkhålighet bröts och Nours läppar och tunga blev värdigare nyttoföremål igen, blev språk – Oj då, jag ska nog städa färdigt det här. Orden föll till golvet lika generade som hennes ögonlock, när de föll mot ögats nedre konturer.
Mitic tyckte att det var bäst att Nour gick och tvättade ansiktet.
Men innan du gör det… sa han och svepte en öl som han smällde ner i bordet… så kan du hämta två nya.
Trots att han hade en orörd precis framför näsan gick Nour bakom bardisken och tappade upp. Med läppstift och blod utsmetat, mestadels i ansiktets vänstra halva, snubblade hon tillbaka med ölen. Utan att titta på Mitic ställde hon ner glasen och önskade livet ur oss, lite zigenskt så där, tyst för sig själv som om Gud skulle höra bättre då.
Vi blir asnitade ikväll eller hur? sa Mitic, varpå jag undrade var mitt kokain hade tagit vägen. Du är skyldig mig pengar eller knark, välj själv, sa jag. Det blev tyst och jag kunde höra Mitic svälja. Ölen som rann ner genom halsen – ett stuprör – struphuvudet som först höjdes sen sänktes för att slutligen stanna upp mitt på halsen och vara relativt stilla. När hans finger för andra gången svepte över glasets rundade kant drog han ett djupt andetag och sa helt nitad; Den som ger och tar igen är tjuvens bäste vän…