det var en konstig dag idag
min gamla huvudvärk är tillbaka
och det kändes inte lika konstlat
inte lika tillgjort att kommunicera
jo visst gjorde jag mig själv till åtlöje
men det var långt ifrån allvarligt

jag gillar de här lugna stunderna mellan raderna
mellan stora punkter i händelseförloppet kallat liv
de här långa minuterna man spelar bort fort
med en cigarett i näven eller mungipan
orakad och ful som en halvrakad gris
med en noll komma sex liters kaffekopp och ett sugrör
nej, inget sugrör... men det hade känts passande

jag har fotspår i ansiktet
stora och traktordäckformade
de syns inte så bra
man behöver de rätta ögonen
eller, kanske, de felaktiga ögonen
beroende på hur man ser på
att bli trampad på
i ren välvilja

ibland ler jag utan orsak
och ibland med orsak
båda tillvägagångssätten skrämmer mig
de borde skrämma andra också
min mun var inte gjord för att le
den var tillverkad för intag av sådant som kommer döda resten av kroppen och förstöra tänderna, alternativt skrämma små barn... fast det kan jag ju inte göra då jag gillar barn... så jag måste se sur ut till varje pris... annars händer någonting jag inte kan tänka på utan att irritera mig själv till skuldkänslor och blodia märken av naglar i handflatorna... och det känns ju lite onödigt... varför är det bara jag, jag, jag, jag skriver om numera... eller kanske alltid... nästa dikt ska bli om någonting helt annat... kanske ett gammalt hus... fast... nej, det... ähh... har du några förslag?

/