Det mjuka täcket av gnistrande nysnö låg utbredd över den gråa och bullriga storstaden och solen steg upp bortom de trista höghusen vars silhuetter spred en mörk skugga över den lilla lekplatsen som låg där mitt i röran av hyreshus och huvudled.
På en av de svarta gungorna satt en flicka och såg stilla ut över de sovande husen, snöflingorna glittrade i hennes ljusa hår och tårar rann ned för hennes bleka kinder.
De mossgröna ögonen speglade den sorg och ensamhet hon bar på, men också den visdom man får av att dagligen vakna upp till världens många orättvisor.
Hon hade byggt upp ett skal omkring sig, en mur som skyddade henne ifrån de glåpord som i avsky kastades mot henne och som lindrade smärtan över att alltid vara den som man tittade snett på.
Hon drömde ofta om en plats bortom all kyla och ensamhet, ett ställe där hon skulle bli omtyckt för den hon var och där inga murar av is behövdes för att hålla henne säker ifrån onda blickar och ord drypande av ogillande, för på den platsen fanns ingen ondska, där levde alla i harmoni med varandra och ingen behövde någonsin gå ensam.
Men hon visste att i den värld hon levde i fanns det inget sådant ställe, i den här världen möttes man endast av kyla, en kyla så rå och kall att man ständigt ryggade undan för den.
Årets första snö hade nu fallit och spridit sitt varma täcke över den dystra staden och på något sätt fick allt det där vita och gnistrande staden att se vänligare ut och hoppet blänkte till i flickans annars sorgsna ögon, med den nya snön kom kanske också chansen till en bättring.
En missförstådd flicka på tolv år hade åter hopp för världen.

//JvJ - Kommentarer uppskattas verkligen! :D