rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
äntligen
den efterlängtade
telefonsignalen

vi har suttit och hållit
varandras händer
en lång stund
i väntan på

det eviga svärdet
som har hängt
över oss i
flera år

leva
en månad i taget
ständig väntan
på provresultat

vi gråter
jag hulkar fram
"hur känner du dig"
min älskade kramar handen

dagen ringlar sig sakta
före lunch blir det inte
vi vet
sitter ändå klistrade

med sinnena
på helspänn
hör jag honom svara
och tystnaden som följer

pennan som
rispar värdena
hans "jaså redan på måndag"
då vet jag

ny inläggning
nya bromspreparat
mer cellgifter att bli sjuk av
och livet föll ihop

igen