Se mig. Hör de orden jag aldrig säger....eller....är de för tunga?

Jag kan tyvärr inte rå för mitt förflutna, jag jobbar med det varje dag.
Lyckas jag? Kanske inte....kanske lyser skiten igenom? Men jag skyller aldrig aldrig på mitt förflutna. För jag är ju stark? eller hur!
Vem kan någonsin ana hur det såg ut...Ingen. Men jag kämpar just för att ingen ska märka, se igenom eller tänka att jag är svag.
Det tar på krafterna....men vem anar...? Ingen, det vet jag. Låter det vara så, och gömmer mig när svackan kommer, blundar och hoppas att det går över.
Det enda jag kan göra just nu.
För se inte mina svagheter, då blir det för jobbigt antagligen. Bättre att ignorera? Antagligen...
Vill ge fan i att tvivla eller dra för snabba slutsatser! Jag är värdelös på att tolka positivt. Tror direkt att det är kaos. För mig blir detta patetiskt med tanke på vad jag lär ut till andra.

Men jag håller ut! Det går snart över....det vet jag.
Ingen märker något.