Det var tisdag morgon en kylig höstdag och Emma stod och väntade på att bussen skulle komma.
Det var rått ute, sådär så att det riktigt knarrar i kroppen av obehag. Trött och frusen står hon och svär över att hon måste träffa läkaren så tidigt.
- Borde det inte finnas en lag på att sjuka ska få sova ut på morgonen, muttrar hon för sig själv.
Hon ska träffa sin stressade och ganska så likgiltiga läkare igen och hon vet att han kommer bara upprepa sin tro på mirakelkuren D-vitamin.
Men den här gången har hon gett sig fan på att få honom att skicka en remiss till neurologen. Nu kommer bussen och hon släpper taget om lyktstolpen hon har hållit i för att inte tappa balansen och stapplar på bussen.
Hon sätter sig ner och spelar upp det kommande mötet med läkaren i huvudet.
Om han vägrar ge mig en remiss så ska jag säga åt honom att jag tänker inte röra mig ur fläcken utan sitta där i hans mottagningsrum tills han ger mig en. Eller ska jag hota att anmäla honom till socialstyrelsen istället? Eller skrika så högt och så länge jag bara orkar? Småleende sitter hon och tänker ut olika möjliga och omöjliga scenarier.
Bussen är framme vid vårdcentralen och hon går av.
Emma den modiga och starka börjar känna sig väldigt liten och sårbar när hon går in och sätter sig i väntrummet. Bredvid henne sitter två äldre tanter och pratar om sina krämpor med oj- oj- ande röster.
Hon känner sig osäker och försöker tänka sig stark.
Kom igen nu! Var inte så jävla rädd! Du har rätt att få veta vad som är fel på dig! Om han inte vill ge dig en remiss så ..... ja, vad ska jag göra då?
Osäkerheten tar över och nu är det försent att hinna tänka sig arg och stark för nu kommer läkaren ut och ropar upp hennes namn.
-Hej Emma. Och hur mår du då? säger läkaren utan att ens titta upp ifrån hennes journal.
-Som vanligt. svarar hon.
-Har du läst igenom informationen om D-vitamin som du fick av mig vid förra besöket? Han tittar fortfarande inte på henne.
-Jodå. Det har jag men jag tror inte att det skulle hjälpa mig så mycket. Jag vill först veta vad som är fel på mig. Jag vill ha en remiss till neurologen. säger hon och tänker: Jag ska inte ge mig den här gången!
Nu tittar han upp och säger hurtfriskt: - Det tycker jag inte behövs alls! Vi kan väl pröva med vitaminerna först så får vi se sen.
Emma känner hur hopplösheten griper tag i henne men säger ändå: - Men hur kan bli så här dålig som jag är utav vitaminbrist? Jag orkar ju ingenting! Jag tappar balansen hela tiden och musklerna är så svaga!
Läkaren tittar på henne med ogillande blick.
-Nu har jag kommit fram till att du behöver D-vitamin så nu gör vi så. säger han irriterat.
-Men jag vill iallafall utesluta Parkinsons, min pappa har ju det och vi har väldigt lika symtom . säger Emma och känner sig så oerhört liten nu.
-Nej, det tror jag inte att du har. säger han och räcker henne ett recept på D-vitamin.
-Nu tycker jag att vi är klara så då ses vi om två månader igen. Han reser sig upp och öppnar dörren.
Emma tittar på läkaren men han tittar redan efter nästa patient så hon reser sig upp och går ut.
Med ett recept på D-vitaminer i handen står hon utanför vårdcentralen och förstår ingenting längre.


forsättning kommer snart.....