jag satt där, där på bänken, gjord av trä och som blivit trampad på av obetydliga ungdomar.

Bajs, jaaa!

Jag satte inte fötterna i spyan. allt var tyst och tomt, det enda som hördes var min ledsna andetag, på grund av att jag inte ville jobba den där morgonen.

Men samtidigt tänkte jag ju på pengarna.
Dom där jävla pengarna!

Spyan låg vid sidan av mina fötter, halvt insjunken, i perrongens karga golv.

Fult! allt var, grått.
Som om perrongen var gjord för mig och denna söndag morgon.
Bara för att få mig att gråta, eller att ens bry mig.

Jag hörde något susande, och såg ett ljus från tunneln.
Tunnelbanan kom, och när jag väl steg på så var jag inte rädd,


inte rädd för att möta dagen.