Ni svor aldrig högt, lovade aldrig heligt, men aldrig, aldrig någonsin trodde jag att ni skulle stampa så på mitt hjärta. Ni rev ut det som om det vore ingenting värt, mosade det mellan era fingrar, satte tillbaka det och gick därifrån. Nu lever jag i dvala med alla mina känslor minst en meter bort, men de finns där och de är starka. För var dag som går växer min längtan efter hämnd, kanske växer den närmare. Ni är ynkliga och rädda, att hämnas borde inte vara svårt, men hur? Ska jag bli stark och visa er att ni hade fel? Eller ska jag trycka ner er i den djupaste avgrund? Kanske är det bästa sättet att glömma allt, glömma er, men någon gång möts vi igen och då kommer floden av känslor tillbaks. Då ska jag avra starkare än döden, än kärleken och ni ska falla på knä. Ni ska tigga om förlåtelse , förståelse och den ska jag ge er. Ty då har jag fått min hämnd, då har ni visat vem som är stark och vem som är svag. Först då ska ni få min förlåtelse.