Jag känner doften långt innan jag ser de stora tegelbyggnaderna. Gång på gång intalar jag mig att det här är bara hus, det här är bara rum. Du har aldrig varit rädd för rum förut, Sofia. Andas. Gå. Gör det här.

Dörren öppnas och jag ser de långa korridorerna. Ser inte polisbilen som skymtar utanför, drar inte in den röktyngda luften i entréhallen. I stället klär jag av mig de vanliga attributen. Leendet, den kvinnliga gången, tankarna om jag. För här vill ingen vara kvinna, här vill ingen synas och jag rör mig så anonymt jag kan. Sneglande tysta gestalter glider förbi då och då, men jag tittar ner i golvet, in i väggen, går, går. Till slut är jag framme vid de låsta dörrarna, människoslussen, och trycker försiktigt på knappen innan ögonen landar på klockan på väggen. Helvete, varför kommer jag alltid tio minuter för sent? Varför kan jag inte ta makten över min tid och visa henne att hon just nu, just här, för en gångs skull betyder allt för mig?

Det går inte att se mycket genom de dubbla glasdörrarna, men en vit gestalt skymtar ändå innanför. En nyckel sätts i den första dörren. Mhm, ett nytt ansikte möter mig i kväll också, hoppas att han har mer mål i mun än muskeljeppen igår. Jag blundar för skyltarna som förbjuder våld och försäljning på avdelningen, fiskar tillbaka leendet och kliver in.

– Hej, jag är syster till Maria på fyran. Jag tänkte hälsa på henne en stund.
– Får jag titta i din väska.

Jag tänker (nej, jag har ingen eld med mig i dag heller, inga vassa föremål, inga snören), men säger:

– Allt jag har är en dagstidning, några äpplen och en k-pist.

Den nye tittar på mig i två sekunder och drar faktiskt lite på munnen innan han tar hand om mitt paraply. Alla vapen ska undanröjas, alla risker elimineras. Han går före, låser upp den andra dörren och försäkrar sig om att den tungt slår igen bakom oss. Jaha, då var jag här igen då. I ett av helvetena på jorden. Platsen för de vi stämplat som de värsta, platsen där brottslingar, våldsamma och psykoser samlas, där väldigt få ord sägs, men där många människor förvaras för att påbörja en lång väg tillbaka till något som liknar ett liv.

– Är hon på rummet?, försöker jag (som om det fanns några alternativ).
– Mm, säger den nye och går sin väg (som om det spelar någon roll).

Korridoren är tom så när som på den magra med blöjan. Längst ner skymtar jag tre vitklädda som stirrar rakt in i en TV. En telefon ringer och kvällens sista varma solstrålar silar längs med det blanka golvet utanför fyrans dörr. Det är fortfarande sommar och jag undrar om hon fått någon frisk luft idag. Jag knackar på och kikar in.

Rummet ligger i dunkel. Persiennerna är vinklade så som de har varit vinklade de senaste sju gångerna jag varit här, och jag förstår varför. Alla fönsterfunktioner måste skötas med specialvred. En förändring kräver mänsklig kontakt, ett tryck på klockan och en fråga. Det vågar hon inte.

De korta benen når inte riktigt ner från sängen och med huvudet mot väggen halvsover hon. Luften är tung av tvål och kärleken stryper mig när jag inser att hon gjort sig fin för min skull. För att jag kanske skulle komma.

– Heeeeeej, gumman. Nu kommer jag.

Hon rycker till och tittar upp ur sin dvala. Glädjen finns där, men det ena ögonlocket hänger inte riktigt med när hon försöker resa sig ur sängen, och för ett ögonblick blir jag rädd.

– Hur är det med dig?, säger jag innan jag försvinner i hennes famn.

I tio sekunder som känns som tusen står vi där. Jag håller henne, hon håller mig och jag stryker henne över ryggen. Hon är alldeles svettig under den lena tröjan, fast hon nyss har duschat. När hon sitter ner på sängen igen hänger ögonlocket fortfarande. Jag kryper upp bredvid henne och båda får hjälpas åt för att den gnisslande stenåldersmodellen på hjul inte ska rulla iväg. En fuktig hand göms i min.

– Kommer du, fast du har jobbat. Du ser trött ut.
– Bry dig inte om det.
– Vad bra att du kommer. Det är kris.
– Är det kris? Kris som vanligt eller är det kriskris?
– Jag undrar hur länge jag ska få vara här. Jag är så orolig för hur det ska bli när jag kommer hem. Jag är så orolig för att jag inte ska kunna behärska mig. Det är ju det här med händelserna i periferin och…

Jag låter henne. Jag låter henne dra varvet om allt det där hon drar varvet om varje gång jag kommer. För jag njuter av att höra hennes röst, att få hennes förvrängda värld förklarad för mig om och om igen. Att hon släpper in mig, att hon för en gångs skull inte hatar mig eller är rädd för mig. Det är den goda sidan av medicineringen.

Ögonen vandrar i rummet och vilar vid detaljerna. De är få. Garderoberna utan dörrar, de vita väggarna utan tavlor eller varm färg, tvättstället utan spegel, fönstret utan gardiner, elementet bakom galler, taket med den enda belysningen i form av ett lysrör, det lilla bordet och den enkla stolen. Väggen har stora repor och tvättstället är märkt av tydliga hack. Som vanligt kan jag inte låta bli att fundera över vem som har satt sina märken på denna kyliga plats. Hur länge levde han eller hon här? I månader, år? En dag här skulle göra mig tokig, men jag kommer att gå efter en timme.

– …jo, och så ringer kvinnorna på min dörr hela tiden. De utsätter mig för grova händelser, och vet du när jag ska..
– Kunde du sova i natt?, avbryter jag henne. Det är dags att avleda de tunga minnena, annars blir timmen outhärdlig för oss båda.
– Ja, men jag var uppe länge igår. Halv nio, tror jag.
– Har du fått träffa någon läkare?
– Nej, de går ju bara rond en gång i veckan.
– Överläkaren från inskrivningen då?
– Nej, hon lovade att komma, men jag har inte sett henne. Hon lovade, Sofia.
– Då får du försöka stå ut till tisdag, då.
– Ja, men jag är så… jag har något här inne.

Hon lyfter händerna för att visa mig. Det vibrerar i bröstet. Hon försöker förklara, men det är som om orden rinner ut genom ett hål i huvudet. De försvinner. Av rädsla för att påminna om biverkningar frågar jag inte om de nya tabletterna, men jag vet att de gjort sitt. De dimmiga ögonen, lutningen på nacken, det sluddriga talet. Ångesten och skakningarna. Jag försöker stryka henne över bröstkorgen.

– Vad säger personalen då?
– Ja, vi växlar några ord för vi får mat och fika hela tiden. Kvart över sju är det dags för…
– Ja men, tittar de aldrig in till dig för att se hur du har det?
– Jo, en man var in för att jag skulle till röntgen, men han tog fel på person. Jag tänkte att jag skulle fråga om nya sängkläder, men jag kom mig inte för. Och i morse fick jag gröna tabletter i stället för de röda. Och då sa jag till.
– Fick du fel medicin!?
– Jag tror det. De bytte i alla fall ut de gröna.

Jag sväljer instinkten att rusa ut genom dörren, ner längs den tomma korridoren till personalens gömställe. Tränger undan lusten att släppa en atombomb i deras avtrubbade fikarum. Jag har tagit de där diskussionerna förut och det tjänade inget till. Varför ska jag förstöra vår timme? Vad är det för mening med att ifrågasätta när det bara slår tillbaka på henne? I stället drar jag djupt efter andan. Ryggar för det instängda.

– Har du fått någon frisk luft idag?
– Nej, jag har inte kommit mig för.
– Vill du att jag följer med dig ut på gården?

När de ljumma kvällsvindarna slår mot våra ansikten påminns jag om friheten. Den frihet jag har i mängder, men inte hon. En frihet som inte handlar om låsta dörrar och tunga nyckelknippor, utan möjligheten att njuta av solen, vinden och livet. Möjligheten att komma hem efter en tung arbetsdag för att mötas av tända ljus och väldoftande mat. Omtanken i form av en väntande nackmassage. Bekräftelsen genom en ständigt pipande mobiltelefon. Tryggheten. Kärleken. Tillhörigheten. Framtiden. Hoppet. Fastän den lilla rastgårdens staket är så höga att vi inte ser mer än den blå himlen ovanför, kan jag se förbi dem, vidare till i morgon. Jag har ett liv som väntar på mig, men hon.

På den lilla rastgården är vi inte ensamma. I små öar är vita plastmöbler utställda och mellan dem cirkulerar människor i likadana kläder. Bleka varelser som varit här länge, det ser man. De kornblå byxorna med mintgröna koftor till är liksom ett kännetecken på att de har gett upp. Jag sneglar på min syster och för första gången blir jag glad över den vita men fläckiga collegetröjan, de eviga jeansen som mamma alltid måste korta, de pyttiga skorna i storlek 35.

– Sätt dig för helvete! Inte ett ord till från dig, hör du det? Nu håller du käften!

Vi hinner lagom slå oss ned i två av plaststolarna när stämningen plötsligt blir hotfull. Instinktivt tar jag henne i handen. Håller hårt. Orden kommer från den manliga sköterskan som släppte ut oss. Nyckelknippan väger fortfarande i ena handen, den andra lyfts för att blockera dörröppningen. Han skakar av upphetsning…