Sitter här vid mitt köksbord, ett ljus är tänt brevid mig. Ett blått ljus.
När jag tittar upp över laptopen som bländar mina glittrande ögen så ser jag Tellbergshöjder som en glittrande julgran.

Himlen är vackrare idag än igår men inte än i morgon, för en dag dör nu och värkarna har börjat till en ny.

Är det himlen som gör det så svårt för mig att slitas härifrån.

Just nu så har jag inget som lockar mig tillbaka
Trots mitt ny inköpta lugn med vita luckor och ommålning som väntar så är det ingen som får mig att vilja längta tillbaka.

Jag har inget att hämta, inget är på riktigt där i trottoarerna och panikens stad. Jag vill så gärna känna det, men jag kommer längre och längre ifrån min förälskelse av storstadensbrus.

Jag har bara varit här i lite över en vecka, men redan känns det här ljuset som min bäste vän och himlen är min nya stad. Ändå har jag dröjt mig kvar där nere om kvällarna,.. trots att detta är den gyllene stunden på kvällen… då jag är så nära tystnaden som jag kan vara.

Rökelse lugnar mina sinnen, Bruce sjunger retligt nog "My hometown"..

Har med flit inte satt på elementen, vill ha det råa, vill tigga värme från den röda tekoppen som bränner mina läppar pga min iver.

Det är lugn och sanning i dessa väggarna. Men även lidelse som sitter fastkletad i vissa hörn. Men det är lidelse som ger växande tankar inspiration.

Skulle jag klara det här, som du? Två somrar och en vinter? Jag vill utsätta mig för det, men vet inte om jag skulle bli galen av tystnaden, den som är min enda chans att bli botad?

Insikterna och lugnet jag fick trots stressen i tystnaden, är värt mer än rädslan. Inget värker här, inget saknas… och ingen saknar mig. Vad är det jag dröjer mig kvar vid? Mitt liv.

Här kommer jag behöva börja ett nytt liv, ingen kommer att förstå.

Ljus
Hemligheter
Insikter
Kärlek
Mod

När ska min energi hitta mig igen?

Frågar mig fortfarande vem som styr mina fingrar när jag sätter dom mot de svarta tangenterna. Mr P var du min vägvisare för att låta detta komma ut? Det smärtar inte längre, men varför lät du det göra så ont? Redan nu innan frågetecknet kommit på plats har jag svaret. Hade det varit för lätt hade jag aldrig satt mig ner och låtit tårarna förvandlas till ord.

Har flutit runt i en lätthet och shortcuts hela livet… dags att vakna nu fröken Rosa!

Trots rädslor panik och ångest över att inte sova. Trots panik över mat och död, så har jag inte låtit ångest ta över mitt sinne denna gång. Inte låtit det tro att det skulle göra min dag för fet för att överleva.

Jag lät mitt lugn vinna. Rädslorna lämnade jag här i soffan där lukten river i mitt huvud.

Jag tog en promenad ikväll genom byn. En promenad där kosserna dissade mina visslingar men fick mig lycklig på avstånd.

Är det här jag ska vara för att kunna andas så här djupt?

Jag tar upp fotografiet på dig igen nu, för att se om smärtan är borta. Ska resa hem till stan i morgon för att se om jag tror att jag har rätt.

Bilden av dig känns inte som en trubbigkniv som kretade i min bröstkorg längre, för det var mig du tittade på den kvällen. Och jag ville ju inte ens ha dig där under lakanet. Men sånt glömmer man så fort, när man blir bortvald.

Nu återstå att se hur känslan är vid denna tid i morgonkväll när jag sitter i min soffan i stan. Kommer samma ensamhet att kyla mig till panik, eller kan jag känna den som min vän…

precis som nu.