- Vad gör du ute så sent lilla flicka? Frågade vargen?
Hon svarade inte. Främlingen, vargen, hade dykt upp på stigen framför henne. Han var stor och stilig. Men något var inte helt rätt. Hans blick visade en hunger. Hon såg honom som en blandning mellan djur och man. Han hade långt hår och tänderna verkade vara vässade. Trots att de såg helt normala ut vid första anblicken. Men Gud, hans ögon. De brann.
- Jag är på väg hem, svarade hon med ömklig röst.
- Jaså minsann. Vart har du varit då, lilla flicka?
Hon ville gråta men höll tårarna tillbaka. Det var det han väntade på. Ett tecken på svaghet. Något som visade att hon var helt ofarlig. Hon kände det. Han log mot henne fast det såg mer ut som ett flin.
- Jag har varit hos min mormor.
- Jaså minsann. Och nu är du på väg hem. Mitt i natten. Helt ensam i mörkret.
Hon nickade bara. Gud vad rädd hon var. Hennes knän kändes svaga. Hon stirrade ner i marken för om hon såg de där ögonen igen skulle hon börja gråta. Hon kunde känna hans blick, hur han synade henne från topp till tå. Letade han efter något? Ett vapen kanske. Det enda hon hade var en liten ficklampa.
- Vad heter du?
Hon tänkte febrilt efter ett namn. Hon ville inte använda sitt eget. Tänk om han skulle leta upp henne hemma då.
- Nå, morrade han fram otåligt.
- Valerie, svarade hon lågt.
- Valerie, jaså minsann. Ett ovanligt namn för en svensk flicka må jag säga.
Hon nickade. Valerie var hennes mellannamn egentligen. Ingen använde det. Hennes förnamn var Lisa. Varför hon fått ett namn som Valerie visste hon inte.
- Och du då, herrn?
- Vadå?
- Vad är ert namn?
Frågan tycktes både förvåna och roa honom. Antagligen var han inte van vid att de, vilka ”de” nu var, tog modet till sig att tala självmant.
Ett kort hest skratt undslapp hans läppar. Hon stirrade snabbt upp mot de där ögonen. De hade slutat brinna och han liknade nu en helt normal människa. Nästan.
- Mitt namn, Valerie, är Ulf.
- Trevligt att råkas, sa hon.
Hon försökte gå förbi honom på stigen med han ställde sig framför henne.
- Inte så bråttom. Vet du inte om att det är farligt att gå i skogen alldeles ensam på natten?
Hon stirrade bara ner i backen. Helt oförmögen till att svara på frågan.
- Kanske du skulle vilja att jag följde med dig hem. Det finns några riktigt elaka människor ute vid den här tiden.
Hans egen kommentar verkade roa honom otroligt mycket. Han log och fick fram något som verkade vara ett högt fnitter.
- Nej tack herrn. Jag tror inte du behöver det. Men tack för din omtanke.
Han tystnade och blev genast allvarlig.
- Det spelar ingen roll. Jag ska ändå åt samma håll som dig.
Han började gå sakta, vände sig om och kollade på henne. Med röda kinder följde hon efter honom. Hon vågade inte säga emot. De hade mötts på stigen och han var definitivt inte på väg åt samma håll som henne. Inte förrän de möttes i alla fall.
- Öka takten, sa han och började gå snabbare.
Hon gjorde som han sa. Hon fick nästan småspringa för att hinna med. Sen försvann han in i mörkret. Hon tvärstannade. Stigen framför henne var öde. Vart hade han tagit vägen?
Något prasslade i buskarna bredvid henne. Hon vände sig dit, men såg inget. Hon kände hans blick vila på henne. Han väntade.
Sakta började hon gå igen. Det var en bit kvar innan hon skulle komma ut till parken. Väl där så skulle det antagligen finnas människor. Sen behövde hon bara gå ut därifrån och över vägen. Där fanns hyreshuset som hon och hennes mamma bodde i. Där skulle hon vara säker.
En rörelse i ögonvrån fick henne att vända på huvudet. Inget. Bara blad, buskar och träd. Det hade varit han. Hon visste det. Han följde efter henne. Hon vågade inte springa. Om hon gjorde det skulle hon få panik och rusa blint. Det var då han skulle slå till. Hennes hjärta bultade så hårt att det gjorde ont. En kvist knäcktes och sen kände hon hur någon bakom henne rörde vid hennes hår.
Hon snurrade runt med ficklampan, men såg inget annat än skogen och stigen i ljuskäglans svaga sken. Ett svagt fnitter hördes i mörkret. Sakta tonade det bort.
Hennes underläpp började darra. Hon kunde inte hålla emot. Tårarna rann utför hennes ansikte.
Ett hysteriskt skratt hördes ur mörkret. Hon gick vidare med tårarna rinnande utför sina kinder. Hon hörde dropparna träffa den mjuka marken under sig.
- Är du rädd ännu, lilla flicka? Viskade han någonstans.
Hon svarade inte. Han skrattade. Överallt ekade hans kratt. Bakom henne, framför henne, på sidan. Han var överallt. Det tystnade. Sakta dog ekot ut och allt blev stilla. Inte ett ljud hördes. Hon höll andan.
Sen ett tjut, det blev högre och högre. Det blev ett yl. Och det var alldeles bakom henne. Hon tappade ficklampan och sprang blint stigen fram. Bakom henne fortsatte galningen att yla. Ljuden blev svagare och svagare bakom henne. Hon sprang tills hennes lilla kropp inte orkade mera. Hon föll ihop på stigen. Det var helt tyst. Sen hörde hon det. Ett svagt ljud. Han sprang efter henne. Det blev högre och högre. Hon reste sig upp, men kunde inte springa. Hon var för rädd. Sen var han där. Alldeles bakom henne, sen framför henne. Han hukade sig ner och stirrade in i hennes skräckslagna ansikte. Hon stirrade tillbaka. Hans blick brann av raseri, hat och lust. Inget hånfullt leende lekte i hans ansikte längre. Hon försökte springa ännu en gång, men hon kunde inte. Hon kunde inte slita sin blick ifrån hans.
- Spring, morrade han.
Och hon sprang. Hon sprang förbi honom och följde stigen. Bara hon kom till parken skulle hon vara säker. Sen såg hon gläntan som ledde ut på gräset. Det var ljusare där borta hon sprang mot ljuset.
Hon kom utrusandes ur den mörka skogen och föll ihop på gräset. Hon låg vid slutet av parken. Det fanns inga människor i närheten, men hon kände sig säker.
Han var över henne. Hon hann aldrig skrika. Inte ens förvåning eller skräck drabbade henne.
Vargen hade fällt sitt byte.