sitter hemma ensam på rummet. Känenr ensamheten och saknaden komma krypande.
Från ensamhetens mörka vrår hörs skratten och orden viskas fram och blir högre och högre tills de är skrik som ekar mellan väggarna. ”du är ingeting! du är äcklig! Du duger inte till något!” behovet blir större och större. känner hur viljan tar över förnuftet. Tar upp det där lilla skimrande biten av precissions vasst stål och tänker, Det är inte så farligt, det är ingen som bryr sig ändå, du ärras, du färgas röd. Vad är det som hindrar? Inget hindrar, ingen som är där och säger ”kämpa Emil, KÄMPA!”

efteråt finns bara ånger, efteråt kommer förnuftet fram igen och petar hål på det som innan var bra och som nu blir uppenbart att det var fel. Men nu är det för sent! nu kan ingen ändra på det som hänt, det som var så bra har nu blivit en förbannelse utan återvändo!

I’m lost again...