Ithilien, år 4

Solen höll på att sjunka bortom de höga berg som kantade Ithiliens gränser, och en varm sommarbris rufsade till den dåvarande rikshovmästarens kastanjebruna hår där han stod utanför ett vackert vitt hus som låg i en grönskande dalsänka, och inte långt där ifrån hördes det milda sorlet från en rinnande bäck.
Mannens ansikte var hårt och blicken färdades långt bortom solens dalande, han var djupt försjunken i tankar och minnen från förr.

”Hur skall jag klara detta, då ingen nu levande förstår min sorg.” Viskade han på sitt folks tungomål och en suck lämnade hans spruckna läppar.
I handen höll han det enda kära minnet från sin sedan länge bortgångna bror, ett elfenbensvitt stridshorn, som under dennes siste strid delats mitt i itu av en okänd fiendes klinga.

”Du står inte ensam, sorgen vilar även över mig, och det tes som om ingen skulle klara av att bära den smärta jag bär.” En dam lika fager som en tidig vårmorgon och med hår lika gyllene som solens sista strålar innan den gick förlorad bakom bergets krön hade stigit ut på farstutrappan.

Mannen blundade och lät sommarens alla dofter och ljud strömma över honom, helt plötsligt började dennes axlar skaka av undanhållen gråt och han sjönk ned på knäna i den mjuka mossan, med ansiktet begravt i händerna.
Den fagra damen gick på bara fötter ut till honom och lade en blek hand på dess skakande axlar.

”Men världen fortsätter och den väntar inte på att vi skall sörja dem som redan gått förlorade, det är ljusare tider nu, låt oss se framåt istället för att blicka tillbaka på den mörka tid vi lämnat.” Sade hon och mannens klagan avtog sakta.
”Men om mitt folk, folket i Ithilien, förlorar sin tro… vad skall jag då göra?” Frågade mannen med en röst som fortfarande var tjock av gråt.
”Då skall du göra så att de åter finner tron.” Sade damen med det gyllene håret och log, mannen reste sakta sig upp och gav bergen en sista blick, vart efter han med ömhet såg ned på sin fru.

”Och jag hoppas att du då står vid min sida, Éowyn sköldmö av Rohan och Ithiliens fagra jungfru.” Sade han och gav henne ett varmt leende.
Éowyn skrattade, ett skratt som kunde jämföras med bäckens fria porlande, och tog tag i hans händer.
”Faramir, rikshovmästare av Gondor och Ithiliens vackre prins, jag kommer att stå vid din sida tills tiden själv slutar gå och träden för evig tid mister sina löv och då solens strålar endast sprider sitt gyllene sken över ett land av aska.” Sade hon och log.
Faramir lade en arm kring hennes smala midja och började gå mot det lilla huset.
”Då får vi hoppas att tiden aldrig får för sig att stanna och hämta andan.” Sade han med ett skratt och lade ifrån sig det trasiga hornet och gav henne en lätt kyss på pannan.

- Kommentera och hjälp mig på så sätt att bli bättre :)
/JvJ