Jag visste att det var något som saknades. En kugge i klockans maskineri eller bara en dag vilken som helst. Kanske en droppe mjölk. Något väsentligt men omärkligt.
Ett hål i väven, helt osynligt men märkbart för att något helt enkelt inte fanns där utan att göra väsen av sig.
Det jag inte visste var, att det var i mitt eget varseblivande det skapats en luftmaska. Ett förfluget ord i hjärnvindlingar ingen någonsin beträtt. Ett tröskelvärde ingen mätt eller en krater som ännu inte eroderat.

Först märkte jag bara ett intet. Men så småningom, när orden slutade komma på sitt rullande löpande band av associativa väloljade kullager, förstod jag, att något jag inte visste skulle bli något jag inte kunde leva utan men tvingades förhålla mig till. Som en krater av oförstånd som mognat.

Det blev nödvändigt att skriva allt. Åskådliggöra tiden och vända på alla orden så de ristades in i synranden. Utan detta åskådliggörande fanns dagen bara som fiktiva åtaganden. Inte som en dröm, men som en himmel utan början. Där horisonten helt enkelt saknades. Och därmed också det trygga slutet.

Utan en fästpunkt för blicken irrade jag omkring i varat som i en labyrint utan väggar. Hur ska man ta sig ur något som inte tycks finnas? Hur ska man förhålla sig till en verklighet som tycks vara evig när man själv både måste äta och kissa? Hur förhåller sig ingången till utgången när väggarna inte längre kan förnimmas i minnet?

Den dag språket slutade vänta, fanns bara dimman kvar att längta. Utan förmåga att berätta det tänkta kunde det tänkta inte ta form. Och dimmorna var det enda jag kunde förstå som form i det oformade.
Dagarna och nätterna blandades till ett och ljuset omfattade mörkret. Diset i mina ögon övergav mig ibland och blixtar av evigheten försökte säga mig något. Jag förstod utanförskapet. Men jag fann aldrig slutet så de dörrar man kanske ville visa mig var bortom. Alltid bortom.

Det som därefter famnade mig ägde varken himmel eller jord.
Skulle jag tala, skulle orden bli mig för stora. Så stora, att det minsta i universum inte skulle räcka för den imploderade insikten i de ljud som skulle forma talet. Det är inte storheten som räknas i de perspektiv jag tvingades vagga. Det är inte berömmelsen eller kunskapen.
Och inte orden.

Jag som aldrig vetat annat än ord kröntes av den gloria som bara följer den som hånar okunskapen.
Om jag hade kunnat gömma mig skulle jag kanske ännu vara stolt över något. Men eftersom varje kroppslig gräns tagits ifrån mig och varje rörelse måste utföras genom att flytta de gränser jag inte längre anade, fanns ingen rörelse och ingenstans att gömma det som ändå inte fanns i mitt minne.

Det var min dom och min räddning och aldrig ska jag glömma att glömskan är det enda som stannar i okunskapen när livet vänder åter.

Det var bara tre andetag bort
det oåtkomliga
och någon ropade mitt namn genom töcknen
gränser och tider
vände evigheten mot mig
och jag drog mitt första andetag
genom glömskan
ogränslad
gränslös
la du ett ord i min mun

Vem är jag att förneka?
Ingen hade lovat att döden skulle vara mitt liv
ändå levde jag den
och fick se

livet