Hon satt där, på den gamla slitna bänken.
Hon hade en kjol, av äldre modell
kjolen var blommig, till det hade hon en vit liten blus.
På fötterna hade hon gamla gympadojor.
Håret var lite rufsigt.
Händerna och ansiktet smutsigt.

Man kunde inte låta bli att titta på henne där hon satt.
Alldeles ensam på den gamla bänken.
Hon åt plommon såna där lila färgade.
Man hade nog kunnat ta henne för en liten påskkärring.
Plommonen och håret hade nästan samma färg.
Kanske var det därför man tittade.

Hon satt där och drömde sig bort.
Med längtande blick, och ett drömmande leende.
Hon drömde sig bort.
Bort från den tråkiga platsen hon var på.
Trots att det var hennes favorit plats.

Ingen förstod sig på den lilla flickan med plommonfärgat hår.
Och hon förstod sig nog inte på alla andra.
Kanske var det därför hon längtade bort.
Bort till en bättre plats.
Men trots detta så minns alla henne.
Vår alldeles egna flicka.
Med plommonfärgat hår.