I

dag såg jag en ögonblicksbild av tiden igen. Den där gryende månskäran som skördar det andra la i min åker. Jag vet inte om det räcker till fåglarna i år. En kärve bunden med röda band och spetsad.
Pålen satt till marken men jag vet inte om någon hängt annat än tröskad halm att offra för skulden jag räknat. Kanske inte i pengar men i ord. Kanske inte i tankar men i mötesplatser jag aldrig ville se.

Hundarna färdas gärna över gränserna. Har du tänkt på det du som försöker se in i mitt öga? När du spänner dem för släden och de lyfter genom allt det vita jag kallat snö men som är något obestämt gjort att plåga gränserna ur mig. Där springer de fria i glädjen och tassarna nuddar alla mina minnesfragment. Du och jag i en omätlig tid. Du och alla andra jag lämnar. Tro inte att sorgen är din hemlighet. Gråten har jag njutit många mörka nätter. Det är bara minnena vi aldrig delat. Den där gråten kommer att sluta när vi ser. Och sorgen blir det den var menad att vara.

Det är alltid vätan som tröstar en människas ensamhet. Och det är alltid vätan som fryser henne otröstlig. Du vet, i tidlösheten är inget längre för sent men inget vi låtit oss glömma kommer någonsin tillbaka sådant vi visste det.

Skulden lägger jag i dina händer
det enda du minns
kanderat i socker och ängsligt bevarat
eller skatten
osynlig och delad där ingen skam bygger murar
återseendets glädje
mitt i det kroppen kallar smärta
men tiden
måste släppa i evigheten