I min barndoms hus
levde jag lycklig.

Jag lät bli dörrarna
till de låsta rummen,
passerade genom
de mörka korridorerna
snabbt och med blicken
stadigt rakt fram,
vände aldrig på huvudet
mot skuggorna
som rörde sig i ögonvrån.

Viskningarna i natten
tystades med kudden
över huvudet
och hördes någon gång
ett skrik
så var det ingen
som låtsades om det
morgonen efter.