Jag vill så gärna skriva nåt bra, för det var så längesen.
Om jag nu någonsin gjort det.

Men jag kan inte bestämma mig.

Om jag ska skriva om vad tiden tar av oss alla.
Om mannen jag såg i affären igår.
Han som var för stilig för sin ålder, så stilig, hela han,
han passade inte att vara sjuttioåtta och för stel för att kunna
böja sig till nedersta hyllorna och hur det
skar i mitt hjärta
för det passade honom verkligen inte att
stå alldeles tom i blicken vid frysdisken för att han inte mindes vad han skulle
plocka upp ur den.

Jag skämdes över min ungdom och ville säga honom
att
jag inte heller alltid minns vad som stod på den där listan jag aldrig skrev.


Eller om jag ska skriva tid som inte varit.
Om att när jag såg hur de gifte sig på TV idag så började jag undra om
det någonsin blir sådär,
om ett bröllop är för alla och om det någonsin ska bli så att jag ska hålla någon
hålla av och hålla om
så mycket att jag får göra som jag alltid tänkte, ropa
han är min på en kyrktrappa.


Hon jag bara ser spegelbilder av överallt, är inte mycket att skriva om,
jag är trött på henne innan jag ens har börjat.
Hur jag möter hennes blick på mornarna, eller hur hon går förbi ett
skyltfönster i den snyggaste jackan i hela stan men det hjälper ju inte mycket och
skälet till att hon ens nämns här
är att hon vet hur det är med tiden
hon är expert faktiskt [skulle kunna doktorera] på hur den rusar och förstör
men framförallt

hur den står still

Jag har gett upp försöken att försöka tala den där kvinnan tillrätta
och förklara att det är juni för sjutton
den blomstertid är kommen och att en vänlig grönskas rika dräkt
klär Sverige
och den klär bort alla tecken på höst
härlig är jorden

men inte för alla
inte för den som inte vill.

'Sura då' tänker jag och låter henne somna på soffan
för första gången och fast hon inte ens är trött.

Sen sätter jag mig och skriver en text
som jag inte ens kan bestämma vad den ska handla om.


De säger att tiden den går
går förbi
Men jag svarar att tiden den står
går -det gör vi