Jag kommer ihåg att jag hade ett svart tublinne, och att natten föll så tungt och snabbt som den gör i augusti.

Augusti. Månaden när man aldrig är beredd.
På att mörkret börjar falla snabbare.
Augusti, månaden när allt måste göras, som skulle ha gjorts, innan sommaren är borta och kanske aldrig kommer tillbaka.

Johannes och jag stängde och låste Skantzö ännu en gång, klockan var ett på natten, och vi hade bestämt oss för att jag skulle göra filmgrejen.
Innan det var försent.

Filmgrejen. Den där när man bara ska dyka upp, och säga sanningen tillslut, till han som öppnar dörren och inte är beredd, men som aldrig heller kommer att bli det.
Så har man på sig ett par skor som man snabbt kan kliva i, eftersom man bara ska gå sen. Bara gå.
För det vet man att man kommer vara tvungen att göra. Det är bara i riktiga filmer som man blir ombedd att stanna resten av livet.

Han var inte hemma. Jag satt på ett elskåp i två timmar och väntade. Jag lyssnade på The Difference med Matchbox.
När bilen till slut dök upp så rusade han ur den, och sa 'vafan, Stina, varför sitter du här, har det hänt nåt?!"
-Jag älskar dig.

Ja, det är bara i riktiga filmer man blir ombedd att stanna. Resten av natten eller resten av livet.

Jag gick hem i de där skorna som var lätta att kliva i. Det var rätt långt. Det gjorde rätt ont. Fast inte i fötterna.
Jag lyssnade på The Difference. Jag kunde inte veta då, att han aldrig någonsin skulle kunna glömma den där natten när han hittade mig i mörkret på gatan. Jag tror aldrig jag grät. Kanske hade jag gjort det, om jag hade vetat.

The Difference blev sången som spelades när filmen var slut.
Varje gång jag hör den, ser jag filmtrailern igen. Åren har gått, och efter två timmars väntan på ett elskåp en iskall augustinatt var ett filmklipp på näthinnan vad jag fick.

Jag hade långt blont hår och var inte den jag borde varit.
När hösten kom färgade jag tillbaka till mitt mörka hår och blev vuxen.