Sitter på bussen ned krympt som en sliten dörr,

Natten speglar mig inom dessa mörka fönster, november kvällar verkar inte vara min årstid, för jag känner mig redan vilsen och otursam. Ord intill ord skrivs av dessa darrande händer under bussresan, känner mig osynlig bland alla dessa människor på denna buss och har inget annat och göra än att skriva. Skrivandet bedövar allt som gör ont inuti mig.

Jag har ingen annan än mitt skrivhäfte och berätta hur gårdagen var. Sådant har mitt liv rullat på hittills. Mitt liv var ändå utan stora bekymmer tills gårdagen förbipassande ögonblicket med en sådan pärla som aldrig hittas av en som är ej simmare eller fiskare.

Jag är varken det eller det,

Jag är sådan som är lika gärna osynlig för folk än synlig.

Det brinner inom mig efter det ögonblicket, det brinnandet har börjat och flamma min ögonsten.