Jag förstår inte vad som hänt med dig,
det tycks som du glömt bort allt vi varit med om.
Att jag inte duger för dig har jag redan accepterat,
varför ger du mig då mera smärta?

Du förstår inte vad jag menar med mina meningar,
du tar dina egna behov före mina åsikter,
även fast du säger att jag alltid kommer före.
Förtroendet för dig är snart som bortblåst,
det lilla som är kvar är vittnet till vårt förflutna.
Jag minns allting som igår, det som vi hade,
det finns inte ord för det.

Hur dum kunde jag vara som trodde att det går över, det går aldrig över, så är det.

För jävligt är det, för utan dig kan jag inte leva.
Men du vill inte leva med mig, varför ska jag då leva?
Jag vet att jag är bättre än dig, trots det vet jag att du är den bästa.
Ibland förstår jag inte att du är mänsklig, du är för underbar.
Du anar ingenting, och så ska det förbli.

Jag vill att du ska veta hur jag känner, och förstå mig.
Jag kan inte förklara, jag vet inte vad jag vill.
Jag hatar mig själv för att jag älskar dig.
En idiot är jag, det var jag som dödade det vi hade,
är detta mitt straff?

Jag gillar dig inte på samma sätt längre,
även känns det som vi är menade för varandra.

Det är helt sjukt hur mycket du förvränger mitt huvud,
jag kan inte ens vara utan dig en vecka.
Du är så jävla nödvändig, jag hatar dig för det.
Jag hatar dig för att du får mig att hata både dig och mig, för att jag älskar dig fast du hatar mig.
Denna visa skulle kunna fortsätta i en evighet, detta är inget erkännande.
Det kommer du aldrig få.

Jag vill glömma dig,
lämna mig aldrig.