vid sju års ålder så blev min hud midnattsblå
när knogar som tillhörde unga hockeyproffs
flög in över landningsbanor av tafatt muskelmassa
tillhörandes en glasögonorm
jag slogs tillbaka med ord
och med drömmar i form av boktitlar
det finns saker som vi vet är sanna

och falska
vid sexton års ålder lärde jag mig om fysisk kärlek
från en flicka vid namn Veronica
jag kunde se hur fönsterrutor bar upp hennes andedräkt
men jag fick den aldrig att passa på mig
så när det var dags att hämta kavajen i hallen
upptäckte jag ett knytnävsslag av ensamhet

så jag knyter näven
men när den öppnas så ser mina livslinjer ut som ett pilträd
det finns sångfåglar på mina fingerspetsar
och jag undrar om Shakespeare höll andan
när han skrev sitt första rim
på samma sätt som soldaten när hans fingrar
kramar avtryckaren för första gången
vi har alla olika anledningar till att vi slutar andas

jag slutade andas
när jag insåg att revbenen under min bröstkorg
var buren som höll revolutionen fången
så vi lekte
Släpp fångarna loss, det är vår
och luften blev full av fukt

fukt får mig att tänka på
människors spontana blickar på bussen
samma sak som högvattnet är för kusten
helt plötsligt blir jag bara blöt
känslan av en kall pärla
som färdas nerför insidan av armar som nuförtiden
knappt orkar lyfta pennor till känslornas försvar

det håller mig vaken vissa nätter
och smärtan är nog påhittad
mina föräldrar gav mig (trots allt)
aldrig någon riktigt bra förebild att arbeta med

så jag har spenderat hela mitt liv med att försöka
bygga ihop mig själv till något som skulle kunna
ta mig själv med storm
som svar så får jag dissar av folk
de kallar mig för egoist och narcissist

och mitt svar på det blir, ja
men en snygg sådan

men att springa ifrån sina känslor
är inte en nyttig form av motion

Så vi borde väcka sångfåglarna i våra händer
vi borde släppa revolutionen i vår bröstkorg fri
Vi borde ta oss själva med storm

ja,
jag vet att livet inte är perfekt
men jag tror att det kan vara det

jag tror att det är menat att vara det.