Poesi är skitlitteratur
så döpt för att det är det jag helst
av allt läser när jag kastar mig
mot kakelprydda rum för att där
tömma gårdagens veganska middagsmat

Vi män brukar ju läsa där
sägs det

Så den här går ut till
alla manliga skitpoeter
alla opublicerade kvinnliga författare
och alla taniga människor med baggiga jeans

alla baltiska utövare av kung fu
alla popflickor som någonsin fallit för mig
och alla de rödhåriga fräkniga flickor
som jag själv fallit för

Om publicerad poesi är skitlitteratur
så kanske detta är skitsnack

Men nej.
Vissa meningar på det svenska språket är
mer skitsnack än andra

Som familjemiddagar med tjat om
varför du inte äter kött
varför du klär dig som en uteliggare
varför du rör dig som en hebreisk haiku
och där klimaxet på pinsamhetskavalkaden
avslutas med frågor om pågående utbildningar
och frasen
"Jaså? Vad blir man av det?"

Jag behöver inte bli något.
Jag är redan någon.

Jag är flera mil gången i någon annans skor
Jag lever i en fabel där jag älskar mig själv
som jag älskar andra

Jag har alltid varit något
Ändock började det hela redan när jag var liten
frågan kom gång på gång på gång
"Så... vad ska du bli när du blir stor?

Nuförtiden skulle nog svaret bli "Större"

men på den tiden ville jag bli
traktorförare, rockstjärna, militär i uniform,
bartender och skäggig.

Tja, en utav fem är inte så illa
men jag vet att jag kan bättre
för även om jag redan är någon
så finns det alltid plats för förbättring

Så vad gör det här mig, frågar folk?

Men det är ju det som är hela grejen!

Jag behöver inte bli något!
Jag är redan någon!

Men ändå blir jag
Äldre
Bättre
Sämre
Mer mig
Mer av något som skulle kunna kallas färdig

Mer än så har jag inte tid med

Men föräldrarna tjatar

Utbilda dig. Bli något

Men jag behöver inte bli något

Jag är redan någon