norrsken andas kallt på min hud
och jag ser mitt
blodsprängda spott
frysa till is

under en trasig strålkastare
ligger jag på isen för
där vet jag
ingen kan se mig

dödsskrik från älven
dränks av mina vantar
och kölden spränger vår hud
slickar våra hjärtan
som vaknar upp
ur sitt chocktillstånd
eller sin dvala

snor rinner ned i munnen
och ensam på vägen
går jag
jag gråter och tänker
jag hatar Umeå