Det är ingen hemlighet, jag vet om det. Han vet om det. Han vet om att jag vet om det. Vi pratar bara inte om det, det är som en oskriven regel. Det är klart att det har kommit upp i samtal, men det är som att gå upp på en vind som har stått stilla i över tio år. Allt damm far upp i luften men faller snart ned igen och förblir stilla. Jag är dammallergiker, därför är det ju bara rent korkat att begå samma misstag och gå upp där igen.
Jag är bara en bricka i hans spel. Jag vet inte hur många fler brickor, eller vilka som är med och tävlar, men jag är inte ensam, det vet jag. Det är svansjakt, det finns inget pris, ingen vinst. Jag kan löpa på såhär i flera år, riva mig på hans vackra nyponbuskstaggar om och om igen; jag kommer inte komma någonstans.

Hon hade dragit för gardinerna, de tjocka gardinerna som bestod av tre olika lager för att garantera totalt mörker, och lagt sig i soffan framför ett litet soffbord i mörk, tung ek.
Hon hade bokat in på ett Best Western hotell, centralt i staden, och låg nu i nylonstrumpbyxor, en tunn sidenrock och sina elegantaste (och mest förföriska) underkläder i soffan med ett glas whiskey och is i handen.

Hon var just på väg att somna till stadens nattliga ljud, då hotelltelefonen ringde och en kvinna med mycket behaglig röst berättade att hon väntade manligt besök. Klockan närmade sig midnatt.
”Släpp in honom” sa hon till receptionisten.

Hon bodde på sjunde våningen, så ett par minuter senare hörde hon dörren klicka metalliskt varpå den öppnades. Det var helt mörkt i rummet, men han hade varit där så många gånger att det egentligen inte hade någon större betydelse om det var tänt eller släkt, han hittade i rummet som i sin ficka.
Det luktade tobak och eau de Cologne från honom. Han var inte långt borta från henne nu. Hon hörde på hans andetag att han inte kunde vänta länge till, hans brånad hade nått klimax.

Han lyfte upp henne i sina armar från soffan och bar henne till den överdrivet prydliga hotellsängen. Hon kunde känna hans hjärta dunka mot henne hela vägen han bar henne.
Hans händer darrade lätt när han lät sidenrocken glida av henne. Gardinen glappade lite, så gatulampor och neonskyltar lös upp hennes fragila kropp. Han strök sina händer över hennes underkläder, som han gissade hade kostat väldigt mycket.

Han lade sin tyngd över hennes lilla kropp och dunkade sin kropp mot hennes. Deras andetag bildade ett fuktigt moln i rummet, och allt stod stilla förutom djuren på sängen. Ordlöst var rummet fyllt med läten, det påminde som ett besök på ett ZOO.
Hon lämnade röda rivmärken på hans rygg, som revirmärkering.

Han reste sig från sängen och tog två glas, lade i is och hällde whiskey. Han räckte ena glaset till henne och hon tittade på honom från andra sidan rummet. Han satt i underkläder på soffan med böjt huvud och rökte John Silver.

Du tog något från mig, det är jag helt övertygad om. Vad det är, det är jag inte säker på, men det försvann redan första gången jag mötte dig. Jag saknar det som om det vore mitt eget hjärta, eller mina lungor. Detta är något jag har ältat hemskt länge, och försökt reducera från mitt huvud, mina tankar.
Allt har ett utgångsdatum, det har jag lärt mig. När människans utgångsdatum har passerat, finns det inget mer hon kan ge.
Ditt datum gick ut långt innan jag fastnade i ditt spel, innan jag mötte dig. Du har inget kvar att ge, du tar. Jag har inget kvar att ge, för du har tagit allt. Men du fortsätter ta, och jag vet inte vad som kommer hända med mig.