offerdödens livsöde väntar oss
ett varmt krig pågår;
alla mot alla
ett klotter frågar: ”vad i oss
ger liv åt denna galenskap?”
spårvagnens tomma ansikten
jag anar deras trötthet men känner
bara min
här relaterar vi inte
instängda i vinterjackor, nåde den
som vidrör
jag har sett Jesus skymta
också klottrad, över reklamen för Västtrafik
en fattig människas utrymme
och det barkar mot jul

du är för ensam, baby
du lever för själv
har du det osagda på tungan?
Fastnar du mot lyktstolpen? Snart räddar solen
ett bättre ljus ska lysa oss och handen sträckas ut
svindlande apokalypser där jag segrar
jag ser dem komma
jag drivs, åh Gud
jag jag jag ser mig mig

sedan

efteråt
när stormen slutat skrika
om senhösten
kryper vintern närmare och vi somnar