jag lever för att dö och du dör för att leva och det är precis det som gör oss så olika men oskiljaktiga för båda håller döden i handen men eftersom jag lever på teflon är jag som en körsbärsblomma i augusti och nu sitter jag bara och petar bort skorpor från kroppen och väntar på att något skall hända men tätheten i tystnaden och ekot i magen varnar mig och jag vet inte ens för vad för jag har tappat bort min kompass och nu är jag verkligen helt vilse och om jag skall jämnföra mig mig med ett substantiv känner jag mig som den försvunna strumpan som man aldrig hittar igen efter att ha tvättat och nu kan jag se dig le det där leende som bara du kan le och ta min hand och säga att du är det andra stumpparet och vi nu kan leva i duo