Min fader, som jag aldrig tidigare mött,
(eller, jo, det hade jag väl som nyfödd
men mina minnesbilder från den tiden
är lite dimmiga...)
tittade granskande på mig, sin dotter.
"Ja, inte är du vacker precis", sa han.
"Men du har vackra fötter! Fast, det är
klart, dom har du ju ärvt efter mig".
Sa han, min fader.
Vemodigt ser jag nu ner på detta arv.
Det enda som var värt att notera som
behagligt för min faders ögon är något
som döljs för omvärlden under större
delen av året.
När folk tittar med ointresse på min person,
tänker jag upproriskt; "Ni skulle bara se
mina fötter! Då ni! Då skulle ni få
se på annat!
Men om sommaren. Då får jag äntligen
exponera mina behag. Båda två.
Skamlöst släpper jag dom fria.
Smått sjukligt exhibitionistiskt
bjuder jag ut dom till högstbjudande.
I koketta sandaletter viftar jag
nylackad och förföriskt med tårna.
Se: "det här är min störst tillgång.
Drick champagne ur mina pumps
och smek mina hälar. Dom har jag
slipat på hela vintern!
Vad väntar ni på?"