hör era kvalfyllda
skrik, så ensamt ringande
mellan söndervittrade
betonghus

ni smyger där
långt ute i periferin
är inte välkommna
till samhällssalongen


utstötta

bortdrivna


ensamma tvingas ni
tillbringa vinternatten i
olåsta soprum eller
kanske ett nerpissat
härbärge


åh, ni stolta, starka
undrar om folk förstår
att det de viskar bakom
ryggen, når en verklig
människa, med hjärtat
fyllt av likadant blod
som det de aldrig själva
spillt