Huset är mörkt och ser föga inbjudande ut i den kalla novembernatten. Ljusen är sedan länge släckta och endast två fönster lyckas ge ifrån sig ett värmande sken. De lyser upp den vita snön utanför och skänker lite trygghet i den kyla som drar över den svenska landsbygden.

Inuti huset kan hon höra hennes steg när de drar mjukt fram genom korridoren. De mjuka tofflorna i fårull, som vanligtvis ger ifrån sig ett lugnande ljud, irriterar henne. Ljudet av tofflorna mot parkettgolvet tränger igenom dörren och in i rummet. Inom henne börjar ilskan sakta stiga och hon hoppas att hon inte skall knacka på dörren. Frågorna, de eviga frågorna som hon alltid ställer, hon orkar inte med dem.

Allt hade börjat efter hennes far dog. Hon lovade att spendera mer tid med barnen, nu skulle jobbet ta mindre tid. Det hade hon lovat. Och visst stannade hon hemma men hennes närvaro blev helt enkelt för stor. Du kväver mig, så hade hon skrikit, och det var det hon gjorde. I hennes försök att dra ihop familjen hade hon splittrat dem mer än någonsin. Hon önskade att hennes far kunde vara här. Det var som om hans bortgång hade lämnat ett stort vakuum i den stora villan, som hennes mor nu förgäves försökte fylla.

Hon höjer musiken en aning, bara så att hon skall slippa ljudet av tofflorna. De gör henne ångestfylld och hon önskar att mamma kunde sätta sig ner. Bara mamma kunde sätta sig ner och vara tyst. Huvudet faller tillbaka mot stolen och hon sluter sina ögon. Ljudet av Beatles får henne att slappna av och hon försöker bli av med den ångest som krupit upp i hennes bröst. Varje gång hon känner den komma trycker hon snabbt bort den med alla sin kraft, som om hon petar den i en annan riktning. Med ögonen slutna ser hon sig själv trycka bort den, där är den något hon kan röra och försvara sig mot.

Utanför försvinner det värmande skenet från ett av fönstren, mörkret och kylan runt den snötäckta omgivningen blir lite hårdare. Någon går förbi och stannar för att betrakta det vackra huset men går snabbt vidare för att inte försvinna i det mörker som nu lagt sig över den stora villan.