...som jag vill dela med mig till er.
--------------

En klunk för mamma

Han sitter på en parkbänk vid lekplatsen, full som ett
päron en tisdag eftermiddag.
Det hade gått åt helvete nån gång runt sensommaren –87,
nästan fjorton år sen.
Nu är det februari, men hans druckna blodkärl förmår inte
frysa.
Ölen i hans hand är avslagen och kall, de spruckna
läpparna tar långsamma klunkar ibland.
Snart kommer nog barnen, de enda varelser som lyckats
fånga hans intresse sen han vände ryggen mot samhället och
blev dess utomjording.
Nej förresten, hundar också. Hundar kan också leka.
Vid ett nästan nyktert tillfälle hade han funderat på det
där, att barn och hundar leker men inga andra. Och varför
brydde han sig om det?
Slutsatser var inte hans starka sida, inte ens i nyktert
tillstånd, men när han försökte minnas sin egen lek så
fanns där ingen. Han minns inte.
Han minns inte när han skrattade senast, eller körde bil,
eller kramade någon.
Nu kommer barnen. Han gömmer ölburken, rättar till
kläderna.
Inte för att någon kommer att märka om den skitiga jackan
sitter snett eller rakt, människor tittar inte på fyllon,
men en gång hade ett av barnen frågat honom varför hans
jacka satt snett.
Inte varför den var smutsig, eller varför hans hand
darrade när den försökte plocka upp bollen som rullat fram
till honom.
Han mindes det som obehagligt att förklara för pojken. Han
vill inte prata med dom, bara betrakta. Därför rättar han
till jackan.
Ljudet av barnens skratt får honom att frysa, för en kort
stund känner han sig nästan levande.
En knapp timme senare går barnen hem, han plockar upp
ölburken som legat gömd i snön och låter den kalla drycken
värma kroppen.
”En klunk för mamma”, så sa hon alltid.

Tim Huhtala