Några gånger under julledigheten (den självtillskrivna) slår det mig att jag är vuxen. Jag har legat stilla på soffan i en halv timma försjunken i en bok. Det spritter faktiskt inte i benen. Jag låter mig inte oroas. Det spritter väl i någon annans.

Förändring. Eller snarare fortbildning. Vidareutveckling. Ord i tiden trots att alla kroppar envist stretar emot. Kvalitén (på maten, resan, hälsan, livet, kläderna) kan alltid höjas. Men orkar vi? Är det värt priset? Jakten på det ofelbara.

Jag har funnit någonting. En man med många brister. Jag ser mig inte längre om.
Eller Kristus. Hans död och orden: ”det är fullbordat” ger inte utrymme för kvalitetshöjning. Det är färdigt – livet - om du vill ha det. Det handlar om frihet från att söka felen. En fasthet i blicken. Att inte längre se sig om.