så ligger jag där, fläkt
sårad av frånvaro som du aldrig orsakat
du har bara försakat, vänt ryggen till utan mening
hör du mitt rop? Vänd ditt ansikte till mig igen
ge mig den sol som jag saknat
det bekräftelsens lugn som är livet

jag har frusit fast i ditt porträtt;
där äger inte ditt liv rum,
förlamad och stum som en skugga
belys mig, min vän, låt mig alstra
fler av mitt slag, låt mig föda min sort
låt mig få vårda

du har rätt, inte är jag ensam
se alla gator, alla torg där jag beblandas
jag bär min del av den tunga gemenskapen
bland alla ansikten med sina sorger

grep jag ett
så tömdes jag kanske
på intet

och där, om morgonen
när din kropp frånvar min kalla rygg
- jag var otrygg och förvillad -
insåg jag