Jag brukar prata med mig själv
Det känns som om jag är mindre ensam då
Allting är så annorlunda
Och ändå har det bara gått ett år
Har jag vuxit?
Förrändrats?
Är jag ens jag?
När allt som verkade nära
Är långt ifrån
De som skulle lyssna, finnas och älska mig
Bara skrattade bort
Och de som knappt syntes och bara fanns
Var nära
När ett fullt rum med människor fick mig att känna mig ensam
Trotts att jag talade med människor, varje dag
Ringde mina vi-är-alltid-där-för-dig-vänner
Och jag har aldrig kännt mig så ensam i en konversation
Där jag ville tala tid och rum, framtid och liv
Och ni disskuterade smink till balen och klänning eller fest
När jag sov var jag mer levande än när jag var vaken
Jag gjorde något

Det är skrämmande att det som är nära har förflyttats
Är jag ensam nu?
Det är hemskt att veta vad som händer varje helg
Inget nytt bara likadant
Som om allt hände på en och samma dag
Ni återlever samma dagar
Medan jag lever nya
Som om det vore min sista

Jag grät ut hos en främling på caffe't och han gav mig sin näsduk
Jag har alltid varit naiv
Naiv och blind


Jag följer vägar, inte den stora asfaltvägen med gatulampor
Jag följde den lilla
Den som knappt liknade en väg
Allt kan vara en väg trotts att den liknar något annat
Men jag har aldrig vågat vika av
Svänga av och ta en annan
Jag har vuxit fasst bland alla dessa tycker-du-att-jag-ser-tjock-ut-i-denna verkligheten
Jag har gett upp jag-ställer-alltid-upp-för-dig-vännerna
Nu söker jag nya


Det är hemskt att känna sig ensam när man är i ett rum fullt av människor
Människor som en gång stått en nära
Det är då man vet att man måste gå