Är?
Nej det är inte vad som är. Det är vad som känns. Det känns. Jag säger, älskade. Det känns.
Och orden. Återigen. De tar slut. Övergår från svarta streck mot det vita till röda streck inristade i hud.
Det är inte mer.

Överväldigande.

Små röda strimmor av lycka så snabbt övergående till det vita klara skenet.
Känslan. Sen orden, mina ord, svart på vitt.
Så välbekant.
Jag dunkade huvudet hårt i väggen. Det kändes. Men ingenting är tillräckligt. Ingenting är tillräckligt.

Fylld av röda strimmor lämnade jag mig i ett beckmörker.
Springande tårar mot kall vinterluft. Naket hjärta, ingen luft.

Det finns inga ord i världen som kan rädda mig från det här.
Slutet.