Hur allt smetar ut sig
intar en odefinierbar form

Sidenmatt

Hur jag tog ett steg från mänskligheten
i egen dans
Hänsynsfullt gav jag mig hän
i egen dans, höga klackar mot ångestsår
Som tillbehör mot djävulen bakom örat. Som du så ilsket sa.

Ta mig inte.
Om du rör.
Nej.
Rör inte.
Jag rörde vid dig. Vettskrämd. Rusade jag därifrån.

Och det drar, det drar i håret, runt fötterna, jag tror att jag lyfter ett par centimeter, hjälp mig, håll mig där. Några sekunder till. Några sekunder till. Jag lyfter och du är med. Drömmer. Vi pratar om hopp. Jag frågar hoppfullt finns det hopp. Nej det finns inget hopp, det är försent, har varit försent länge. Och det snurrar. Runt på ett annat sätt än med dig. Nummer som någon gång ingick i byte. Ring mig inte. Snälla inte.